Ögonkontakt - En kulturkrock i socialiserings process

Vad finns det för frågeställningar i mitt huvud som är orsakad av subtil utanförskap? Att vara världsmedborgare med olika kulturer berikar mig mycket, ger mig ett bredare perspektiv på att vara människa men det har också ett pris. Ett pris där det som är självklart för andra är inte alltid varit självklart för mig. Därför skapar det frågeställning och funderingar som inte ger sig förrän frågan får ett svar. Svaret kanske aldrig kommer eller det tar halvt liv innan ett svar kommer från ett oväntat håll. Så länge jag inte har en förklaring så länge kan jag inte komma till ro med frågeställningen.

En del säger att man ska ta seden dit man kommer. Det är ibland lättare sagt än vi tror. Vissa saker sitter i ryggmärgen och det går inte hur gärna han försöker att förändra. En inlärt beteende och mönster är inte det lättaste att förändra. Och då uppstår det en inre kulturkrock och en frågeställning: varför kan inte jag, vad är det för fel på mig.

En viktig subtil norm här hos oss i Sverige är att man ser varandra i ögonen. Om du inte gör det så tyder de på att du inte är ärlig eller att du är osäker. Och det är en självklarhet.

Detta mysterium har jag fått färdats med under större del av mitt liv. Jag har aldrig tittat andra i ögonen, jag kan inte titta in i andras ögon hur jag än har försökt eller önskat kunna göra det , övat och ställt fråga varför jag inte kan titt mig själv. När jag tittar på någon annan så vilar mina blickar på dennes näsa och mun.

En period fick jag ställa mig själv frågan om och om igenom omjag ljög i samtalen. Svaret var nej, jag ljuger inte, då kan jag vara lugn och låta mina blickar vandra till samtalspartners ögon. Men ack nej det gick inte och direkt tappande jag fokus på samtalen. För att hitta tillbaka till fokusen fick mina blickar vila på näsan/mun regionen.

Nästa period var frågeställningen om jag var osäker. Ja, visst fanns det situationer och personer jag var osäker på, men även där jag var trygg i situation eller med personen så kunde jag inte fästa blicken på ögonen 

hos den andre.

Jag fick för mig själv acceptera att så var det för mig. Men djupt inom mig har det alltid funnits  frågan varför klarar jag inte av det andra klarar av.

Så en dag våren 2010 kom en dag av befrielse och med det ett svar. Jag satt och läste en bok för om Japan skriven för ungdomar "Japan - allt du vill veta " . I boken fann jag ett lite kapitel om seder och artighet, där stod det att i Japan  är det oartig att titta på andra i ögonen  när man pratar. Genom att låta bli så visar man respekt gentemot personen man talar med. En subtil kulturkrock där två kulturer ser på ögonkontakt på två helt olika sätt. När jag fick denna insikten och svar på min grubbleri då in fann sig en inre frid.  

Så ha tålamod mot oss alla till mans som inte alltid klara av att ta seden dit vi kommer, det är inte alltid ovilja utan att vissa saker sitter helt enkelt i ryggmärgen och man är inte medveten om varför man agerar annorlunda.

En dikt som jag har med i kreativa workshops och som passar bra här nu:

Någon målar vackert 

Någon målar fult 

Men alla målar på sitt vis

Bara ett gräs - Bambu

Bara ett gräs - Bambu

Bara ett gräs 

Tänk bara ett gräs som växter som skogar. Ett gräs som man kan bygga väggar, skapa redskap med såsom fiskespö eller musikinstrument, använda det i konsthantverk och som även går att äta med. 

Bambu hållfasthet kan jämföras som stål och den kan vara spröd som ett löv. Det finns över 600 bambuarter i Japan.

Genom bambu får du en japansk  visdoms ord med dig idag.

Att bli som bambu

Tom.....Rent hjärta, sinne, ande.

Flexibel.....Kunna vika när det behövs utan att krossas.

Stabil.....Solid grund av teknik och tradition.

Rak.....Klara mål i att växa med höga ideal.

Till dig min moder Japan

Till dig min modern Japan


Dessa sista dagarna har jag gång på gång önskat att få vakna upp och inse att det är bara en mardröm. Men dessvärre är det inte. Gång på gång gnuggar jag mina ögon och blir medveten om att detta är verkligheten. Sorgen smyger sig på mig. Verkligheten är grym just nu. Mitt Japan lider och jag känner en maktlöshet. Känner hur tårarna är närvarande.

I torsdags var Viveka Eriksson och intervjua mig för sin Damjournalen.se. Det var starkt och fint möte där mitt Japan och jag tillsammans med Viveka hade en helt sagolik samspel. Vi dansade graciöst med bladen  från körsbärsblommorna och vindenens virrevalla. Allvar, skratt, glädje tårar växlade om vartannat.  Jag njöt, jag förmedla, jag var mitt Japan med glädje, med respekt och med värdighet. Jag känner en så stark tacksamhet att jag, Viveka och mitt Japan fick vårt magiska möte utan att vårt möte färgas av katastrofen som  som hände dagen efter. 


Jag har sedan dess gått in i en bubbla av sorg, vemod och vilsenhet.


Igår fick jag läsa Vivekas artikel och det var helande och läkande för mig. Tack Viveka du har en speciell plats nu i mitt hjärta.


Min moder Japan  som har vaggat mig till  sömns , plåstrat om mig när jag har fått skrubbsår, lekt med mig, tagit mig underbara lekplatser och berättat för mig magiska historier är skadar och lider nu. Jag har känt mig vilsen och maktlös . Vad kan jag göra för dig nu när du lider och blöder? Vad kan jag göra  här långt så långt borta från dig ? 

Jag har haft en inre konflikt i helgen angående mitt företagandet genom att å ena sidan anser jag att det är nu det är ännu viktigare att sprida den japansk kultur genom mina workshops,  å andra sidan känns det fel att förmedla en sköna vackera upplevelse från Japan som lider såsom Japan och japanerna gör nu.

Igår morse frågande jag mig vad hade en japan eller moder Japan gett mig för råd och önskat att jag hade gjort. Troligen hade svaret varit "Rinella, sprid vår kultur i Sverige. Gör det lika varsamt, ödmjukt och med en värdighet till Japanska kulturen såsom du har gjort hittills.

Sakta går det upp för mig att jag det jag ska göra är att fortsätta förmedla och inspirera  för andra här i Sverige om Japan och dess kulturer. Men också att genom varje uppdrag jag får nu så låta en del gå till hjälporganisationer som verkar i Japans uppbyggnad. Hur det ska gå till vet jag inte ännu. Tar tacksam emot tips från dig läsare.


Till dig ,min moder Japan  står jag i tacksamhet för allt du har gett mig som barn och nu är med min tur att ge lite tillbaka. Den glädje, ödmjukhet och värdighet som du förtjänar.

.

  

Mitt Barndomsland Japan blöder

Sista veckorna har mitt Japan blommat ut inom mig och blivit mycket levande hos mig på olika sätt  bland annat genom bloggen här, genom underbara möten med samtal som har resulterat till att olika pusselbitar fallit på plats för mig, men också att jag har börjat få ett nätverk med personer som har en anknytning till Japan.

En dag som idag när Japan och japanska folket blöder går mina tankar till er i mitt nätverk, mitt Japan men också till dig som läsare med ett intresse för Japan. Känner en stilla ödmjukhet och empati. Men också en tacksamhet som skapar ett ännu större engagemang genom mina uppdrag att sprida den Japanska kulturen här hos oss.

Sänder mina tankar, ödmjukhet och empati till mitt barndomsland Japan och japanska folket.

Sinnlig smakprov på workshops i Japansk kalligrafi

Sinnlig smakprov på worskhops i Japansk kalligrafi

 

Nu kan du luta dig tillbaka och bara njuta av när Marlena övar på japansk kalligrafi.

Som en liten bonus får du med dig lite faktakunskap du här idag.

Japanska skriftspråket har 4 huvudgrupper :
Kanji, Kana som består av Hiragana och Katakana och Romaji mer om detta kommer senare.

För att utöva österlänsk kalligrafin behöver du "skrivkammarens 4 skatter" ( jag tycker uttrycket skrivkammarens 4 skatter smakar gott att uttala det) som består i pensel, tusch, rivsten och rispapper

tusch med rivsten

Ökad din smakupplevelse när du äter sushi nästa gång

                                                          

Gen Mai Che te-råris te 

Teet som fick mitt kynne att tänka mig bli te drickare är Gen Mai Cha te . Jag blev rekommendera på Apotekarens Te&Kaffe i Lund  att testa just denna te till sushibjudning i samband med workshops. Både jag och mina gäster/ deltagare har blivit förtjusta i teet. Teet har en god mild och friskt smak. Utöver smaken har teet något extra utöver det vanliga, tebladen är uppblandad med rostad råriskorn. En del av riskornen har i rostningen blivit poppad. Teet ser ut som te blandad med popcorn därav att den  kallas  i folkmun för popcorn te. Det tilltalar mitt lekfulla sinnet.

Så ett tips - nästa gång du äter sushi hemma , drick varm eller ljummen popcorn te.
Så får du en ökad smakupplevelse.

Jessica och Yamato

Den 3 mars firade vi med att gå på konserten med Yamato. Vi fick balkongplatser, inte bra eftersom jag har höjdskäck men det var någon mening det detta. För där satt  en ung svenska i kimono dräkt. Hon väckte min njutning för att hon bar sin kimono med en Japansk värdighet men hon gjorde mig nyfiken. Alla de frågor som ett liten nyfiket barn har för att uppväcka världen fick jag nu inför henne. Vem var hon? Vad hade hon  för anknytning med Japan? Varför bar hon på kimono i Lund en helt vanlig kväll i mars 2011? Varför hamnade hon och jag på balkongplatserna ?

Konserten var slut.

Innan vi lämnade stadsteater lyckade jag finna den unga kvinnan i Kimono. Jessica hette hon som blev både glad och förvånad när jag nämnde att jag tyckte hon hade en vacker kimono. Förvånad eftersom hon brukade få undrade frågor över vad för konstig klänning hon har på sig.

För 5 år sedan läste Jesssica boken en Geishas memoarer. Hon blev så facsiniserad av den kulturen och
kimono. Förkovrade sig i denna kulturen och fick kontakt med några geishor. Det är inte lätt att finna information om kimono. Jag har sökt själv information för detta inför en föreläsning och fann inte tillräckligt.
Hur som helst så berättade Jessica för mig att det tar för henne 45 minuter till 2 timmar att klä sig i kimono.Obin som kan vara mellan 2-4 meter lång och som man normalt får hjälp att knytning av andra kvinnor fixade Jessica själv genom knöt hon själv genom att hon knöt den framifrån och sedan snurrade den bak till ryggen.

Samtalet började gå möt slutet då Jessica med tindrade ögon berättade att hon ägde 5 kimonos.
Det var så häftig att möte en ung malmö tjej som kunde så mycket mer om en kultur som jag är känner mig hemma i.

Jag frågade henne om jag vid något tillfälle fick bjuda henne på fika och intervjua henne. Hon sa  självklart men har jag börjat prata om mitt intresse får du inte stopp på mig. Jag log och sa jag blir bara glad om du berättar och pratar på. Våra möte kommer bli mycket lärorika.

Det är inte Jessica på bilden men min kära bleka japanska docka. Kinokosan som omsorgsfullt och kärleksfullt tog hand om mig gjorde denna dockat till mig när jag var 5 år.

Ett tack till mina eldsjälar för min utveckling

Rinellas Japanblogg: YAMATO konsert

Rinellas Japanblogg: YAMATO konsert: "Så äntligen fick jag lyssna på slagverksgruppen Yamato från Japan.Musiken som bestod av mestadels av trummor i olika format. Dessa underbar..."

YAMATO konsert

Så äntligen fick jag lyssna på slagverksgruppen Yamato från Japan.

Musiken som bestod av mestadels av trummor i olika format. Dessa underbara instrument som väcker urkraften hos mig. Eftersom jag har dansat en hel del i mitt liv kände jag hur min benstomme lockades till aktivitet av trummorna. Det var skönt, det var befriande och det var kraftfullt.

Trots att konserten hade fasta ramar så utstrålade musikerna lekfullhet och glädje i deras spelande.

Tänk dig en vulkan som bubblar av skratt och skoj

Det är ytterst sällan jag upplever att en konsert har fångat sin publik fullständigt som denna kväll. Vi stod upp o applåderade och ville inte släppa musikerna.

Så jag rekommenderar dig att har du möjlighet att gå och se Yamato gör det. Du kommer inte ångra dig.

Hinamatsuri - Dagen som fick lilla Rinella att känna sig unik

Hiramatsuri -  Flickornas dag. Dagen  som fick lilla Rinella att känna sig unik

Alla barn har rätt till att känna sig unik, för att vi alla är ju unik.

Ändå är det inte en självklarhet för alla, långt ifrån alla har fått uppleva glädjen och den sköna känslan var att vara unik. Många omständigheter ska stämma för att ett barn ska kunna känna sig unik. Jag fick uppleva denna förmånen och gåva att känna mig unik som en liten flicka men jag fick också uppleva när den förmånen smärtsamt togs ifrån mig  genom en kulturkrock.

Den tredje dagen i den tredje månaden firar man i Japan Hiramatsuri. En dag då man ber om flickors tillväxt och lycka. En dag då flickor i Japan står i centrum.(Längre fram på våren firar man pojkarnas dag)

Då tar man fram en trappställning, klär den i rött tyg och ställer upp japanska traditionella dockor. På översta trappsteg sitter kejsaren och kejsarinna som bär på kimono dräkt med tolv lager av kimonos (Lager på lager). De andra trappstegen är till hovdamer, musiker, tjänste folk, möbler, växter och mat. Dessa dockor går i arv från generation till generation. Idag finns även en förenklad variant av denna tradition genom har bara en dock par med kejsaren och kejsarinna .

Precis som hos oss finns julgranen till jul överallt, så är det med denna docktrappa den 3 mars i Japan, den finns på alla platser.

Jag växte upp i Japan från 1 års ålder 8 års ålder och blev start påverkad av flickornas dag . Jag som lite flicka kände mig unik för vart jag än var på min födelsedag så firade man mig genom att skapa denna docktrappsteg. Flickornas dag samman föll med min födelsedag. Så jag kände mig speciell just genom att alla kände till min födelsedag och även firade mig genom docktrappan.

Kan fortfarande förnimma denna känsla.

Från Tokyo flyttade familjen tillbaka till Sverige. Vilket innebar att jag fick inte ha den förmånen att växa bort från denna känsla av att känna speciell genom att förstå att min födelsedag sammanföll med en japansk tradition. För mig blev det en smärtsam insikt att min födelsedag var en dag som alla andra dagar under året utan någon som helst betydelse för andra.

Precis som en del barn blir besvikna när det går upp för den att tomten inte existerar så var det för mig. 

Ingen la notis på att det var min födelsedag. Ingen förklarade för mig varför. Jag blev mig osynlig Efter ett par år accepterade jag detta att det var bara familjen som kände till min födelsedag.

Men idag låter jag mig inte vara osynlig utan just denna dag den 3 dagen i den 3 månaden tillåter jag mig att få vara speciell och synlig med att börja blogga om mig, min historia, mitt arbete och min vision.

Grattis Rinella på födelsedagen och att jag vågade starta en blogg.