söndag 27 november 2011

Våran gata - Aoyama- En kyrkogård i Tokyo

1960 - 1967  Tokyo Aoyama

Tidpunkten är för min harmoniska barndomsperiod
Tokyo Aoyama är platsen på jorden där jag fick min trygga barndom.

Huset vi bodde i var för anställda där min pappa jobbade, företaget Gadelius. Det var en två familjhus.
Våra grannar var från Dalarna och tre blonda långhåriga flickor, yngre än mig men Kristina som var äldst av flickorna var min bästis. 
  
Vår gata var lugna gatan. Ändå vilade det en dimmig spänning över gatan, något man inte kunde ta på men ändå fanns där hela tiden. Men så är det nog med alla gator. De har alla sina  magiska historier att berätta, precis som byggnader och människor. 

Idag ligger Aoyama som gatan heter i centrala Tokyo, då på 60 talet låg det i utkanten av Tokyo. De första åren vi bodde där var gatan en grusgata trots att Tokyo då var en stad med flera miljoner invånare. Efter vårt hus hade man byggt en bro men efter bron var det ännu då inte bebyggelse. Så vi levde mitt i Tokyo, med flera miljoner och ändå lantligt. 

Denna bro har jag minne av, under denna bro fanns min lekplats. Så bron var ett kärt minne för mig. Långt upp i vuxen ålder skapande jag textiltryck, och hade en utställning. Min äldre bror hade sett den och sa ja , du återskapade bilden helt rätt. Jag blev förvånad och undrade vad han menade. Att han kunde se Fuji berget från bron. Jag hade skapat en bild med en bro, en vuxen och ett barn på bron och högt upp i hörnan ett berg.
Från mitt vuxna undermedvetna hade jag skapat en konstverk från min barndom. Min bror berättade att när man stod på bron och vid ett speciellt ljus kunde man från denna bro i Toyko se Fuji berget.

Ja lekplatsen under bron. Varje gång jag gick till denna lekplast var det med en blandning av skräck och glädje. Med mig hade jag för det mesta min bror eller Kinokosan som var vår hemhjälpen  och som var min trygga famn. Kinokusan är värd ett alldeles egen blogginlägg. Kinokusan pratande alltid japanska med mig och för förde mig in i den japanska själen och traditionen.  

Tillsammans med Kinokusan började vi gå till lekplatsen först gick vi alltid och handlade mat . Till de japanska små butiken tog hon med mig. Jag tyckte om att följa med henne att handla. På ett sätt var det roligare att handla med henne än att leka på lekplatsen, för handla med henne innebär också att vi småpratade, hon lyssnade på mig och jag njöt av att höra på hennes berättelser. 

Så här handlande var kvar var det dags att bege sig till lekplatsen. Och att komma dit innebar att vi var tvungen att gå genom Aoyama Cemetery. Kyrkogården. Läskigt för Kinokusan blev tystare och lugn vilket smittades av till mig. Samtidig var denna kyrkogård en skönhet med dess alla körsbärsträden som blommade.




Så när vi tillsist kom till lekplasten var det min oas där jag hade möte med helt och hållet den japanska kulturen och inte en mix med västerländskt eftersom alla barnen som lekte där var japanska barn.

I skivande stund inser jag att jag har befunnit mig i min barndom i mycket avgränsade miljöer som satt sin prägel på mig.  levde i en mix av helt olika kulturer och miljöer, lekplats med helt och hållet japansk prägel,  vänner, bekantar till familjen från Europa, Asien  och Amerika, katolsk skola. Helt fantastiskt att barn bara finner sig i detta och anpassar sig. Vår rädsla för andra kulturer, länder , tro hudfärg, språk  mm är inget  hinder för barns möte med andra. Om och om igen säger jag att det är vi vuxna som ska ta barnen som våra mentorer och inte tvärt om.  

Våra gata var lugna gatan vill jag här avsluta med att berätta om grannen mitt emot oss. Min mamma som kom från Italien och i sina lugna åren bodde i Neapal kände till den itailenska mafian som alla andra italienare visste om att det existerade. Så hon var inre naiv och inte kände till att det fanns brottsligar och tjuvar. Men hon sa efter att hon bott i tre länder så har hon aldrig känt sig så trygg som i Japan. Trots att grannen mitt emot oss var en ledare för en "tjuvliga" (antal att inta skulle man säga brottsliga). Som allt i japan så finns det en heders kod med värdighet och respekt. Och så gällde även tjuvarna man gav sig inte på vem som helst så var det helt enkelt såsom min mamma beskrev det. En dag var hela gatan fylld med bilar. och jag frågade mamma varför det fanns så många bilar. Hon berättade satt de hade stormöte. Med skräck frågade jag henne om alla som kom med bilarna var tjuvar. Ja sa hon och lugnad mig och då berättade att hon aldrig känt sig så trygg.

Nu funderar jag på vem stal dom då ifrån? Men helt klart är att den japanska livsförhållande speglade sig in i tjuvarnas värld.

Våran gata var lugna gatan men under ytan hade gatan sin speciella historia. 

Åren efter vi flyttade köpte ett dansk bolag upp marken och bryggde skyskrapare. Men kyrkogården blommar fortfarande körsbärsträden varj vår.

fredag 25 november 2011

Berättelser som aldrig bleknat

Jag mötte den lilla 8 åriga flickan idag. Flickan som tvingades lämna sitt hem och land och kom till ett kallt land. Hon som bar på glädjen att få berätta och dela med sig alla hennes historier om hennes liv. Men blev tystad och så hon kröp in i sin mussla. Ingen ville höra på hennes historier, ingen ville lyssna.

Jag mötte henne från och till den sista tiden och hon frågade mig hur gick det sen. Jag strök moderligt hennes mjuka hår och kind och nickade. Hon sken upp med ett leende och sa: berätta.

Ja din dröm och glädje har jag länge burit  i mitt hjärta. Längre tills tiden var mogen, eller tills berättelsen var mogen att få höras på. Jag tvivlade aldrig att den dagen skulle komma.

Jag ser djupt på flickan och säger att vägen var lång och krokig men berättelsen bleknade aldrig.

Nu så äntligen är det dags, berättelsen och världen är redo att mötas.

Samtidigt som den 8 åriga flickan som äntligen känner att hon får lov att kliva ur sin mussla och ler stort   försvinner  hon ur mitt medvetande.

Kvar är jag här nu med en viktigt budskap från henne.

Lyssna på barnen, hör vad de har att förmedla stort som smått. Låt varje barns röst få sjunga högt och tydligt.  För det barn har att säga är viktigt. Så viktigt att  du förstår att trots det har nu gått mer än 40 år finns flickans berättelser  kvar och nu berättas dessa historier.

torsdag 17 november 2011

På Solgården Maglehem där Maglehems Kulturförening möte den japanska kalligrafi och musiken

Det härligaste och magiska med workshopen är att den ena workshop är inte lika den andra, deltagarna sätter sin prägel och form på workshop. Det är en stor utmaning för mig därför att jag vet aldrig vad det kan vara för frågor eller tankar som dyker upp under en workshop. Och det är som är min drivkraft för att jag lär mig och utvecklas just genom mina deltagare.

En annan underbar upplevelse för mig är att det finns alltid flera deltagare som på olika sätt har en personlig relation med Japan. Detta gäller allt från barn till seniorer. Deltagarna vill dela med sig. Och alla dessa historier är helt underbara. För det är möte personliga möte över gränser. Livsöden.

Allt från att någon har haft en brevvän från Japan eller att man har besökt Japan eller att man har fått en gång i tiden en gåva såsom en vacker pensel men aldrig använt sig av den och för första gång förstår man att det går att använda sig av den.

Dessa små personliga historier ramar in och sätter sin prägel på workshopen.

Men innan dessa möte uppstår börjar hela processen med att  workshopen ska ta plats i rummet. Dags att skapa rummet, klä in rummet så att varje deltagare känner sig utvald och välkommnande.

En rislampa med kalligrafi tecken står och sprider ljus och värme.

Vid varja plats finns det två små stenar som håller pappret på plats. Enkelheten och naturen träder in i rummet och vävs in som en del av helheten.

En liten skål för tusch, och penslen vilar inbjudande på pappret och viskar tyst och varsamt till deltagren "Ta mig och låt oss tillsammans dansa över rispappret".

Solgården Maglehem inreds för japansk kalligrafi och musik
med Rinella Grahn och Per Sandberg
                                                              
När rummet är inredd för att ta emot deltagaren är det dags för mig att förbereda mig att ödmjukt tjäna för mötet med kalligrafin och deltagarna. För att underlätta har jag med åren upptäckt att det bästa färgen på klädseln är samma som tusch, svart. Så helsvart men den japanska haori jackat är smakfull dekorerad med japansk grönska. Så jag blir en del av den estetiska helheten.

Till japanska toner på fiol är det dags för deltagarna att ta plats. Att landa i det japanska anda och låta alla sina sinne få en njutbar stund.

Till Per Sandbergs toner fördjupar sig  Curt Hillfon och
Gunilla Widholm på  japanska skriftkonsten


I söndags  var det Maglehems kulturförening med bland annat konstnärer som skulle få uppleva penselns dans. För dessa deltagare var det ett nytt och annorlunda form av möte med penseln genom penselns dans.

 Gösta Eklund, Lars Cederholm och Christer Wedman njuter 
av att få ta del av Shodo - penselns väg  


tisdag 8 november 2011

Den underbara kärleken

Ett litet kanji tecken för dig en november dag


AI
Kärlek 

Kanji tecknet för kärlek består av 
Hand 
Hjärta 
Långsamhet






Vad har långsam med kärlek att göra?
Jo de gamla kineserna trodde att kärleken gör människan graciös och därav att man i kärleken går långsamt. Kanske beror det på att i förälskelsen är den förälskade i eufori och svävar fram

En annan tolkning av tecknet Kärlek är att vara älskad ligger djupt i hjärtat och då förvandlas vi varelse i en långsam.

Kärleken är stort och litet så att vi samtidigt som vi greppar den greppar vi inte den.

Kärleken är vacker, så njut av kärleken och  den vackra kanji tecknet Aj.

söndag 6 november 2011

Kraftfull verktyg för utvecklingsarbete

Att vara människa innebär att ständigt vara i resande fot med förändringar och utveckling. Vi vill så gärna stanna kvar men att leva innebär att gå vidare. Just nu befinner vi oss i en tidevarv som går i en rasade fart av förändringar. Så fort att vi  inte riktigt hinner med eller hinner och stanna upp. Detta kräver en hel del av oss människor. Det positiva med förändringar är att de skapar utveckling för oss individer, grupper och samhället. Ibland går även utvecklingen lite fort fram men då finns det möjlighet att korrigera.


Vi står just nu i början eller mitt i ett paradigm skifte på många plan och vi vet inte hur det ser ut runt hörnet. Ingenting är klart och tydligt, ingenting är tryggt men ack så spännande. En sak ska vi ha tillit till och det är att vi människor klara det. 


Till utvecklings arbete både på individ nivå, grupp nivå, företagsnivå och samhälls nivå  behöver vi 
bl a  verktyg, struktur och målriktning. Dessa komponenter är en självklarhet och vi är  skickliga på att tillföra i utvecklingsarbetet. Men vi behöver också motivation, glädje och trygghet. Att kunna möta det okända på ett mjukt och varsamt sätt då blir vi individer följsammare nyfiknare och lustfyllda i mötet av det nya eller att vi kan bibehålla lusten hela vägen.



En kraft som man hittills inte har använt sig av så mycket är skapande och kulturens muser . De konstnärliga uttrycksmedel. Men fråga en konstnärlig utövare så säger de alla samma sak. För att utöva sin konst art krävs det ett ständigt öppet sinne för det okända. En författare möter ett tomt ark som behöver fyllas med innehåll, en dansare behöver skapa rörelse till musiken. 


Men jag som är inte konstnärlig utövare kan jag skapa och vara kreativ ? Och varför skulle jag skapa ? Vad ska det vara för nytta med skapande ? Varför skulle jag tillföra skapande i mitt liv, min organisation mitt arbete mm? Kanske dyker dessa frågor upp hos dig och det förvånar inte mig.  Just för detta område är helt okänt för dig och då kan dessa frågor dyka upp.


Med respekt och lyhördhet för dina skeptiska frågor lotsar jag dig in i skapande och kulturens möjligheter och tillgångar för utveckling.


En gång för ett antal år sedan jobbade jag i ett projekt med personer med tunga psykiska diagnoser i skapande. Deltagandet var obligatoriskt. Bland de första gånger kom det in en man i ca 30 års ålder, han satte sig och med armarna i kors sa demonstrativt till mig. "Du jag är kass på måla och jag hade bara en 2 i betyg i bild när jag slutade skolan. Jag respekterade honom och hans känslor och tänkte att här får jag lotsa in honom på en annat sätt. Jag la ett papper och en penna framför honom sa att "om du har lust, bara om du har lust ta pennan och låt den möta pappret o se vad som händer." Jag lät honom vara och koncentrerade mig på gruppen. Efter 20 minuter kallande han på mig med ett stort leende och sa"titta vad jag har gjort" han hade skapat telefonklotter och var lycklig. Jag la en ask kritor vid hans plats o sa "om du har lust , men bara om du har lust så lust full hålrummen med färg " När lektionen var slut hade han skapat en bild och var lycklig och stolt. Av alla deltagare under projektet som varade i 2,5 år hade han högsta närvaro, Han missade inte en enda gång. Han gav mig den en stor lärdom att gå varsamt fram och tro på individers möjligheter.


Så lika varsam som jag mötte honom och lotsade in honom i skapande ska jag nu lika varsamt lotsa in din i skapandes möjligheter och tillgångar för utveckling. Hur du, din grupp, din arbetsplats eller organisation kan utvecklas genom japansk kalligrafi och japansk musik.


Några exempel på utvecklings verktyg genom japansk kalligrafi och musik


Ordlös kommunikation, nya sidor upptäcks
Öka förmåga att tolka omgivningen
Förmåga att öppna upp för det okända
Symboliserings förmåga
Frigöra tankekraft och input till att tänka och agera i nya banor


Jag ska nu fördjupa dessa exempel här nedanför


Genom både kalligrafin och musiken uppstår det kommunikation, och då syftar jag främst till det ordlösa kommunikationen i mötet med dig och kalligrafin och musiken ,mötet med dig själv, du upptäcker nya sidor hos dig men också i gruppen. Du kommer i kontakt med andra sidor hos dig och i gruppen.



Du utvecklas med  att se och tolka omgivningen på nytt sätt eftersom du har övat upp din förmåga att använda dig  mer av dina sinnen. 


Genom japansk kalligrafi och musik öppnar du upp för det nya, du får möjlighet att utforska och upptäcka nytt, den förmåga att var öppen och nyfiken kan du ta med dig in i ditt liv och verksamhet. Tänk dig att när du lämnar workshopen så har du känslan av att du klarade skapa dessa underbara tecken och då kan du ta dig an nästa utmaning som väntar på dig  och din verksamhet runt hörnet. 


Med den japanska formspråket både i deras skriftkonst och musik som du får upplever får du ökad förmåga att tolka symboler runt dig. I dessa dagar när vi är på väg in i ett paradigm skifte och globalisering översköljs vi av nya symboler och begrepp som vi behöver/måste förhålla oss till. 


Genom skapande och det kreativa får du ökad förmåga att att kunna uttrycka dina känslor och tankar. Du får helt enkelt ett större och bredare register till att uttrycka. Detta ger möjlighet till att frigöra tankekraften och input till att tänka och agera i nya banor


Med andra ord om du, ditt arbetslag eller din organisation vill prova och utforska nya vägar att utvecklas  då är skapande och kulturens muser där japansk kalligrafi  och musik ingår, en väg att gå !