Tack för att du har tittat in i min blogg under detta året

Min kära läsare

Jag har varit utan dator med uppkoppling och därav min frånvaro från min blogg. Nästa vecka kommer ny dator och då hoppas jag att det inte ska ta tid för att utforska dator utan rätt raskt börja återgå till de vanliga vanor med bland annat blogga  mm.

Tack för att du har följt min blogg och min resa under 2011

Önskar dig ett magisk nytt år

Varma hälsningar

Rinella

Tre utmaningar-Nya Klara Malmö, BNI Vision by the Sea och Lustra AB

Under den sista månaden har jag fått genomföra några workshop och performens som  har bl.a varit tre stora utmaningar för mig. Med dessa utmaningar har jag upptäckt att förutsättningarna kanske är inte såsom jag önskar men det har givit mig en stor erfarenhet och insikt att jag kan anpassa mig precis efter förutsättningarna men ändå behålla min vision och kärna.

Det första utmaningen var ett uppdrag för gymnasieskolan Nya Klara Malmö där de önskade 3 work-shops á 45 minuter (med 15 minuters paus) för 40 elever och lärare per gång. Dessa förutsättningar hade jag aldrig tidigare arbetat efter. Jag brukar ha 15-20 deltagare per 90 minuter. Jag insåg att detta var en utmaning som skulle utveckla mig. Så jag tackade jag och förberedde mig inför denna förmiddag.

Det gick som en dans. Lärdomen var att det jag förmedlade behövde vara kort och kärnfullt. Svårare än så behövde det inte vara.

Jag har tagit ett stort kliv och kan genomföra en workshop allt från 2 personer till 100 personer, och från 40 minuter till ett par timmar.

Mitt andra utmaning var att tillsammans med musiker Per Sandberg genomföra en 5 minuterspresentation för BNI Vision by the Sea, där jag presenterade mitt företag, vårt koncept och gav medlemmarna prov-smak på en performens på 1,5 minuter. Är det möjligt, ja till musik skapande jag en kalligrafi performens  på 1,5 minuter.

Responsen var att flera blev berörda och kände sinnesfrid. Hur kan det vara möjligt? På 1,5 minuter!


Jag insåg att det jag och Per gjorde var att vi gick totalt in i det vi gjorde med fullständigt närvaro i vår
performens. Jag är helt övertygad att vår totala närvaro spreds som sinnesro över rummet och till publiken.

Det handlar inte om tillgång till stor mängd tid, utan att den korta ögonblick vi har till förfogande förvalta den tiden. Ge till publiken, deltagarna vårt, mitt yttersta där deltagarna och publiken får tillgång till  vårt, mitt totala närvaro.

Jag är inget annat är en länk mellan deltagaren/publiken och upplevelsen/workshops/performens.  Lycklig är jag som får ynnesten att få vara ett verktyg.

Sista utmaning var att vara sam arrangör för fredagsmys på Lustra Utveckling AB vara med Japansk aftorn , där vi dekorerade rummet, höll i dropp in workshops och spelade japansk musik samtidigt som det minglades. Deltagarn kom och gick samtidigt som man småpratade. Så mycket gick på spontanitet och ögonblickar.

Vår utmaning var att förmedla en japansk anda i en mingel. Och det underbarast var att det gick oerhört fint och det gav oss också för underbar härliga möte med enskilda personer. Här fick vi tänka om från grupp till individ i grupp.

Med oss fick vi en ny erfarenhet att det är fullt möjligt att ha en japansk tema på mingel event.

Dessa utmaningar öppnar  nya idéer för möjlighet för mig att sprida japansk kultur som ett verktyg till utveckling, välbefinnande och kulturupplevelse.

Livskvalitet

Elisabeth Jönsson som har bloggen www.punctumsaliens.se har denna månad utlyst en blogg utmaningen om att skriva ett inlägg om Livskvalitet. Viktigt och alltid aktuellt ämne, en utmaning som för mig är mycket angeläget. Jag funderade på kan jag skriva om Livskvalitet utifrån inriktning av min blogg. För mig är ordet livskvalitet himmelsk vackert laddad ord. En definition av ett tillstånd som är varje människa rätt att få ha men som dessvärre långt ifrån alla har.

Tack och lov så utgår jag att Elisabeth ger oss fria tyglar att forma sitt blogg inlägg om livskvalitet, så jag skrivet detta blogg inlägg utifrån mitt hjärta och min livsresa.

Jag skriver utifrån mitt hjärta, rak, äkta och naket, så kan jag inte lova att det blir en kort blogg inlägg.

Så sätt dig, skönt tänd ett ljus och värm en kopp te, kaffe eller glögg. 

Välkommen att följa med mig på min livsresa som har format mina värderingar till vad livskvalitet är för mig.

Vi ska göra några anhalter i mitt liv som har präglat mig och format mig. Dessa anhalter är avgörande för min definition av ordet livskvalitet.

Under min barndom så var jag globetrotter mellan Tokyo, Dalarna, Milano och Lago di Lugano. Trots att jag reste över kontinenter hade jag inte sett och upplevt världen. Jag skonades att få se den verkliga världen.  Miljöerna jag rörde mig i, var vackra sköna kärleksfulla miljöer. Såsom varje barn skall ha rätt till, att få se och uppleva att världen är en fin och trygg plats att vara i.

Som kvinna och moder så är detta en av allra viktigaste livskvalitet att varje barn som kommer till livet ska få lära sig att världen är en vacker och trygg plats att växta upp i som barn, för alla barn.

Sommaren 1967 kom. Sommaren som rykte upp mig från min trygga kärleksfulla barndom. Barndomen där jag sakta i min egen takt fick växa steg för steg och upptäcka världen. Allt togs ifrån mig,  min Kinukusan som var min barnflicka och delade min vardag med, henne fick jag skiljas ifrån, mina lekkamrater, mina husdjur, mina språk ja allt fick jag lämna ifrån dig den dagen då vi steg på fartyget som skulle ta oss till Europa. Första gången i mitt korta liv visa det sig att världen inte var vad jag hade trott hittills. Jag skulle få se en ny värld som satte sina djupa spår på hur jag kom att tolka mina värderingar om världens rättvisor, ekonomiska o politiska system. Ja, jag som 8 åring blev chockad och bestrött över vad vuxna hade skapat för värld för sig och oss alla barn.

Vi lämnade Yokohama, och över haven tog vi oss till Hong Kong för att där byta kryssnings fartyg till Europa. Japan var under 60 talet e en ekonomisk blomstring. Vi som västerlänningar i Asien levde en lyx tillvaro, med privatskolor, tjänstefolk, själv åkte jag till skolan med privatchaufför. För mig var detta inget konstigt utan helt naturligt. Så misär och fattigdom var något som jag inte sett och kunde förhålla mig till.

Låt oss återvända till resan till Hongkong, som alltid blev det glädje tjut så fort man såg land i sikte och när man kom i hamnen då kom alla passagerare på däck. Så även denna sommardag  1967 i Hongkong, sommaren då jag var 8 år. Mot vårt fartyg kom nu små båtar med kinesiska familjer, föräldrar och barn. Plötsligt dyker barnen i vattnet och de vuxna på vår båt skrattar och ler, säger att det är sött och gulligt. Jag frågar mamma vad som händer. Då berättar mamma att barnen dyker i vattnet för att fånga pengarna som kastas från vårt  fartyg. Jag frågar mamma varför vi kastade i pengar och varför dyker de efter pengarna. Mamma berättar för mig att dessa familjer är fattiga och för att få mat över tagen måste de tigga. Barnen hjälper sina familjer att fånga upp pengarna. För mig blev denna upplevelse en brutal insikt över rättvisor i världen, men också skam över att vara på denna fart tyg som förnedrade dessa barn. Jag ville gömma mig, jag ville inte var den söta flickan med söta siden klänningar när det fanns barn lika stora som mig och som var  tvungen att  tigga. Jag ville fly tillsammans med dessa barn tillbaka till den trygga världen jag hade lämnat.

Resten av resan blev ett uppvaknade att i världen finns det inte bara fattigdom utan även det fanns krig såsom 7 dagars krig. Denna insikt fick jag eftersom vår resa fick en annan rutt på av att vi inte kunde passera Suez kanalen.

Det som är självklart för oss i Sverige och som vi inte ens tänker att det är en livskvalitet har sedan 1967 vilar i mig att det är en fantastisk gåva för ett folk.  Att vara trygg i sitt land, att få leva i ett land där varken krig, politisk förföljelse eller fattigdom existerar.  Det om något är verkligen en livskvalitet som vi alla ska värna om, för vi tillhör minoritet av världens befolkning att få ha denna livskvalitet.  Ur ett land som varken har fattigdom, ekonomisk fattigdom eller politisk förföljelse kan vi unna oss högre värde av livskvalitet. Vilket gör att jag hölja mitt värde av livskvalitet. Så livskvalitet är för mig:

- Att jag får lov att under hela livet törsta efter kunskap och ges möjlighet till att utvecklas och förkovra mig genom hela mitt liv.

- Att jag får lov att tänka själv och aldrig vara rädd för att uttrycka mina tankar.

- Att jag själv får lov att utforma mitt eget liv.

Nästa anhalt i mitt liv som blev avgörande för min uppfattning av livskvalitet var, var  året 1978 då jag var 19 år. Nya året inledes med januari och min pappa insjuknade.  lades in på sjukhus, först trodde man han hade fått TBC men med ny månad februari så kom även  diagnosen som var lungcancer.

Även om min pappa var alkoholist (jag skulle vilja beskriva honom som en snäll alkoholist som somnade när han blev för full) var han min trygga punkt i tillvaro. Alltid lugn och trygg. Med honom fick jag utmaning tidigt i unga åren, att debattera världsliga och politiska frågor. Jag var stark färgad av vänster vågen och pappa respekterade mina åsikter. Under alla åren berättade han aldrig för mig vad han röstade på. Han sa att jag inte skulle bli färgad av hans politiska värderingar. Långt senare i livet har jag förstått att han hörde hemma i höger politiken.

Trots att jag under tonåring blev rebellisk. Föraktade vuxna och gjorde revolt mot vuxenvärlden. Idag skulle man nog bli kalla mig för verbalvärsting. Jag ifrågasatte och trotsade  vuxen världen och ändå sökte jag vuxna. I mitt sökande fanns pappa där stabil och vek inte undan för mig. Varje söndag under hela min tonårs period åkta han och jag alltid till naturen. Han lärde mig naturens kraft och källa, lärde mig fiska, plocka bär, hur naturen somnade på hösten och vaknade till liv på våren. 

Jag var pappas flicka och pappa var min trygga förebild.

Så kom året då jag var 19 år, diagnosen kom i februari. Samma dag som pappa skulle till Lund för strålbehandlig dör han mitt i min kaotiska ungdom. I början av maj 1978 får jag möta döden som tar min trygga klippa ifrån mig. Brutalt får jag möta döden som jag inte kunde säga nej tack inte idag.

Ett år av sorg och saknad. Sakta började en skugga smyga sin in min unga tillvaro, cancerångersten och döds ångersten som tätt i många år förföljde mig. Jag gick i terapi men blev inte läkt. Träffade barnens pappa som i många år försökte övertala mig att skaffa barn. I tysthet ansåg jag att jag inte kunde skaffa barn eftersom jag när som helst skulle kunna insjukna och dö i cancer. Men tillsist tog jag mod till mig och skaffade min underbara dotter som snart fyller 25 år. Ja mod är det som jag har haft för att ta mig genom livet. Även om jag själv anser mig inte vara modig så är jag nog det. En överlevnads strategi. Med i backspegel kan jag idag se att jag inte insjuknade i cancer och har tre guldkorn. Jag lär nog bli lika gammal som min 93 åriga mormor och min 85 åriga mamma. Pigga envisa och lite galna damer.

Ledsamt kan jag idag erkänna att jag har under mitt hela vuxna liv burit på en vrede över att jag blev övergiven av min pappa. Men ett erkännande är stort nog för att läkning och helande ska få ta plats för att låta vreden klinga av och bytas ut mot sinnesro. Sinnesro som är en fröjd av livskvalitet.

Denna anhalt i mitt tidigare liv har gett mig kraftfull grundpelare i mitt förhållande till vad som är livskvalitet för mig.

För mig är livskvalitet

-att få leva

-att få ha mina käraste hos mig i mitt liv. Jag brukar säga ta allt vad jag äger, ta mitt hem, mina saker, mina kläder men ta inte ifrån mig mina barn och min man.  

- varmt och mjukt möte med människor. Gud vad jag kan känna en eufori efter ett sådant möte.

Min sista anhalt för att kunna definiera livskvalitet är påsken för några år sedan. En italiensk släkting till mig hade insjuknat i cancer, året innan hade hennes man dött i cancer. Jag hade inte träffat Adriana på många år. Så jag och in dotter bestämde oss för att åka med till dom och fira påsken. Vi förväntade oss ett hus av tystnad, dämpad sorg och smärta. Både mig och min dotter var denna resa viktigt. Vad som väntade oss var inte det som jag hade förväntat mig. Det som väntade oss var en livsvisdom från en döende 80 årig kvinna. Hon visade mig vägen till vad verklig livskvalitet är.

I en liten tre rummare i Camogli, bodde vi, Adriana, hennes dotter med man och två barn, Adrianas son och jag och min dotter. Vi var alltså 8 personer i denna lilla 3 a. Men det störde inte Adriana.

Trots att Adriana sov dåligt och hade ont var hon full av liv och glädje. Långt före oss andra steg hon upp, kokte sig en kopp kaffe och drack sin limocello. Innan alla andra hade vaknat steg jag upp och njöt av henne på tu man hand. Från kylskåpet plockade hon fram italienska delikatesser som hon bjöd mig på. Vi båda två njöt av att jag njöt av Adrianas italienska kök. Ett tips till alla som önska komma i god fot med folket i Medelhavet är att visa sin uppskattning och nyfikenhet över deras mat. Spanjorerna, italienarna, greker mm är stolta över sin mat, väl medvetna om att de passionerad kokkonst. Sätt er en stund i deras kök känn på dofterna,  smaka det de bjuder på och du blir vän för livet med dem. 

Adriana satt mitt i köket planerade dagens middag, bjöd mig på delikatesser från kylskåpet, drack sin limocello och bubblade av skratt, så mycket skratt att det smittes av till mig. Så där satt vi och skrattade och njöt. 

Under hela dagen fylldes huset av mat, samtal, mestadels samtal kring mat, skratt och en och annan dos av det italiensk temperament, där plötsligt skriker alla på varandra men sen bytts det snabbt ut till skratt.

Några dagar senare sitter jag och min dotter på flyget som ska ta oss hem. Känner jag hur min andnings organ är fri och öppen. Adriana hade lärt mig att skratta, något som jag hade tappat bort i min allvarliga vardag.

Så genom min 80 åriga italienska släkting som var döende visade mig att skrattet är en oerhört viktigt livskvalitet.

Skrattet som kan muta bort dödens allvar.

Så livskvalitet för mig är skratt, den där skratt som bubblar ända från magen och bara jag själv kan ge det till mig själv. Men av någon anledning så unnar jag inte mig själv denna livskvalitet. Är det ett mål för 2012?

Så genom mina tre anhalter genom mitt liv så skulle jag vilja sammanfattning vad livskvalitet för mig är:

Livet

Nära och kära

Frihet

Kunskap

Medmänniskor

Skratt

En dag med hög livskvalitet är en dag med en promenad vid havet, få plocka några blommor, njuta av en fika och ett samtal med någon god vän, förundras över ett vackert föremål ex en skulptur, veta att barnen mår gott genom ett samtal eller sms med dem, läsa en skrift som berikar och ger mig större förståelse för livet och världen, en dos skratt och avsluta dagen med att varva ner med min man i soffan. En sådan dag är en magisk dag som ger mig euforisk lyckorus med andra ord enorm livskvalitet.

Jag avsluta min skrift om livskvalitet den en utmaning till mig själv men också till den som känner att detta berör även dig. För några veckor sedan hade jag konstnären Curt Hillfon som deltagare på mig workshops, efteråt sa han det var en mycket bra workshop, men va inte så jävla allvarigt.

Utmaningen för mig och för att ge mig själv större livskvalitet är:  SKRATTET