söndag 25 mars 2012

Välkommen Sakura

Min planterade Sakura träd
I höstas planterade jag mitt Sakura trädet i jorden. Såg idag att trädet började vakna till liv, med att skjuta upp små blad knoppar. Om någon månad ska jag få fira mitt körsbärsträd.
Lilla Rinella under körsbärsblomning i Tokyo
Sakura japansk körsbärs träd har en viktigt betydelse för japanerna. Sakura markerar en årstids skiftningen men har också ett budskap till oss människor. Ett budskap om livet och livets förgänglighetSå nu när körsbärs träden snart blommar för fullt hos oss, ge dig tid att stanna upp och njut fullt ut. Se varje blomma för sig, se färg skiftning i blomman från vit till rosa och till vit.Se hur varje blomma förenas till klasar. Lyssna på blommorna. Följ blomning tills en morgon är marken täckt av rosavita  täcke. När du har fått erfara njutningen av följa körsbärsträdets blomning så ta med dig den njutning i ditt liv.

För allt levande är förgängligt. Just i det förgängliga kan du uppleva både skönhet och vemod sida vid sida.



söndag 18 mars 2012

Ge barnen en röst för att berätta om sin egen historia att lämna sitt hemland

Krig, fattigdom, arbete eller äventyr är några exempel på varför individer lämna sina hemländer och försöker finna sig tillrätta och skapa sig en framtid i ett nytt land.Oavsett orsaken är det en omvälvande erfarenhet. Man fattar ett beslut utan att få ett garanti på hur beslutet kommer att påverka ens liv, man bryter upp från allt och man får börja om på okända vatten.

Man pratar om globalisering och hur lätt vi flyttar på oss, men detta är inget nytt fenomen. Vi människor har förflyttat oss alltid genom tiderna. 

Men någonting som är gemensamt för alla oavsett anledning eller tidsperiod så är det att man fattar ett beslut antingen individuellt eller kollektivt men man fattar ett beslut.

Har individen väl fattat ett beslut finns det alltid möjlighet till att  fatta ett nytt beslut eller gå tillbaka till 
beslutet och säga javisst det var därför jag/vi lämnade vårt hemland för att skapa en framtid i ett nytt land.
Man har också möjlighet att ventilera sitt beslut med andra vilket jag tror många gör det om och om igen i stunder av osäkerhet eller motgångar. 

Ett beslut!!! 

Tänk dig vilket fantastisk möjlighet att få äga sitt beslut även om beslutet kom i svåra förhållande och livssituation, där kanske ett beslut är ett val för att överleva. Ändå har man fattat ett beslut  och påverkat sitt liv åt ett håll.

De som aldrig får fatta detta beslut att lämna sitt hemland och måste göra det är barnen. Precis som de vuxna måste barnen lämna efter sig allting och följa med till ett nytt hemland. 

Ja självklart tycker du att barnen ska följa med sina föräldrar. Ja det tycker jag också. Kanske tycker du se vilka möjligheter för barnen som tillhör diplomatfamilj/utomlandsarbetare att i unga åren få se världen, lära sig många språk och bli en fena på olika kulturen. Du kanske tycker att så skönt för barnen att undgå förföljelser, fattigdom eller krig. Jag håller helt med dig. Jag själv som mamma hade inte stannat en sekund i ett land som var osäker för mina barns liv.

Precis som det är för oss vuxna är det för barn lika omvävlande eller till och med mer omvälvande att få landa ett hemland för att starta i ett nytt hemland. De prövningar som de får gå igenom för att finna sig till rätta är helt andra prövningar än oss vuxna. Många av barnen har fötter i sin lojalitet i två läge sitt nya hemland och sin familjs ursprung. 

Alla är unika och därför finns det barn som fixar denna omställningen galant, det finns de som revolterat mot omställningen antingen mot familjen eller sitt nya hemland. Men det finns de som bär svårigheten i tystheten för att ingen vuxen har låtit dem gett dem en röst för att berätta det som de känner och bär med sig.

Med min känsliga personlighet  tillhör jag den sista kategorin. Den sorgen, smärta och vrede som jag fick vände jag det inåt mot mig själv. Genom livet har jag fått på egen hand bearbeta sorgen att mista mitt hemland. Detta har kostat kraft och energi som jag skulle kunnat lägga på annat. Men idag inser jag att ur min bearbetning av sorgen att fått lämna mitt hemland kan jag idag hämta insikt och visdom för att dela med mig till andra.

Så tillbaka till barnen, nej vi kan inte låta dem fatta ett viktigt och avgörande som att flytta till ett annat land. Men vad vi kan göra är att hjälpa dessa barn genom att ge dem deras röst och låt dem få uttrycka det de bär på, ge dem konstruktiva verktyg att bearbeta om de bär på sorg eller vrede. Låt den få uttrycka att det gör ont om de känner smärta för att det är svårt för dem att tas sig genom hela omställningen det innebär att komma in i sitt nya hemland.

Ge barnen en röst att få berätta sin egen historia 
Låt oss vuxna  få barnen att berätta, ta barnens berättelse på allvar, bekräfta det de bär dem och håll om dem. Stenar faller, helande process börjar och en acceptans för sin egen historia faller på plats.

Jag vet och det jag ber oss vuxna och samhället är var jag själv hade behövt som skolbarn.

Jag vet 


söndag 4 mars 2012

Uppfostrad av Kinukusan vår japanska hembiträde

Jag hos min trygga klippa Kinuksan


Kinukusan var en ung japanska som var anställd hos oss som hembiträde. I vår familj kom hon in i hjärtat/kärnan av familjen och  kom att få två olika betydelse för oss familjemedlemmar. Hon var vår hembiträde, vilket innebar att hon var mammas högra hand. Kinukusans arbetsuppgifter var hushållsuppgifter och ta hand om mig. För föräldrar på 60 talet insåg kanske hur viktigt och avgörande det är för ett barn att ha en nära och intim relation med en vuxen. Hur barnet  knyter sig an en vuxen i vardagens trista arbetsuppgifter. Men så var det, Kinukusan och jag kom att få en nära och djup relation. Hon blev min trygga famn i min vardag som barn.Hon svarade på mina varför frågor, lärde mig att orientera mig i världen, gav mig ett språk genom sina barnsånger och sagor, ja på japanska.

På ett märkligt sätt mitt framför mina föräldrars ögon kom Kinukusan att bli min tredje förälder som uppfostrade mig .Mina föräldrar kom mer att bli sufflerande förebilder under mina år i Japan. Dom fanns där min deltog inte i min vardag. Det var inte dom som badade mig. Nej det var Kinukusan som gjorde det och då varje gång berättade hon om sagan om den starka tjejen som förvandlades till orm när flickan hamnade i hotande situationer. Nu i vuxen ålder inser jag att jag på 60 talet hade fått ta del av manga litteraturen. Kinuskusan tog alltid med mig när hon skulle handla mat. Där i hennes japanska matbutiker kom jag i kontakt med den traditionella genuina japanska kulturen. Kinukusan bodde i en annex till vårt hus. Ibland fick jag följa med henne hem till henne. Hennes hem var inredd typiskt japanskt, med tatami mattor och mitt på golvet hade hon sin koto instrument som hon spelade på för mig. Hon spelade då sakura, sången om den japanska körsbärsträd.  Ja det var hon som lärde mig barnvisor, just de de japanska. Så på ett omedvetet plan för mina föräldrar blev jag inskolad i ett japanskt förhållning till livet. Min trygghet som barn byggdes främst upp utifrån ett japansk tankesätt och inte ett västerländskt. Men o mer kom det västerländska sättet när jag började skolan. Och då gick jag i en katolsk skola, så under min vardag bollades jag mellan buddism, shintoism och katolism. Jag lärde mig snabbt att Gud har många skepnader.

Känns detta rörigt för dig ? du undrar hur jag som barn kunde förhålla mig till allt detta? Svaret är enkelt barn är fantastiska att anpassa sig till alla möjliga förhållande! Och jag blev superflexibel och flexibilitet var en naturlig och självklar del i min vardag?

Vad som kom att hända sen blev det svåra ! För mina föräldrar var Kinukusan "bara " vårt hembiträde. en anställd som man blir fast vid men som man släpper inte in på skinnet. För mig som barn blev hon min trygghet. Dagen då mina föräldrar bestämde sig för att flytta hem till Sverige, blev inte bara en separation för mg med ett land och en kultur, jag förlorade även min närmaste trygghet för alltid. Nu vid skrivade stund inser jag att jag som 8-årig minste en person som var min viktigaste person som barn. Och då insåg ingen vuxen i min omgivning  vilken trauma gick igenom och kunde hjälpa mig. Men tack vare att Kinukusan hade byggt upp en nära och trygg förhållande till mig under flera år lärde jag mig hur ett nära förhållande till vuxna såg ut. Ett par år sedan fann jag min svenska Kinukusan som blev min trygga klippa genom tonåren och långt upp i vuxenlivet, tant Britta. Det bästa med tant Britta var att få följa med henne till tvättstugan och mangla då hon o bara jag pratade o pratade. 

Barn är starka, om bara de får en grundplåt vet de sen hur de ska finna sina lösningar. Men barn behöver vuxna. Och jag ser nu i skrivande stund det behöver inte vara ens egna föräldrar, det går bra med någon annan vuxen, bara det finns någon. Och bara vi hör när barnen ropar efter oss. Då gäller det för oss som vuxna att stå upp och visa att de kan förlita sig på oss vuxna. Vi finns kvar för dem.VI är många barn som inte har haft/har våra biologiska föräldrars närvaro men det räcker bara att det finns någon vuxen, en granne, en lärare eller en kompisförälder. 

Jag kan kliva ur mig själv och se utifrån min egen barndom, se smärta och trauma jag har gått genom. Jag kan se hur med egen kraft tagit emot denna gåva, ja jag säger att smärtan och trauma är en gåva för genom detta har jag funnit strategier att omvandla smärta och trauma till goda egenskaper.
Som vuxen skulle jag nu säga vad synd att mina föräldrar inte tog chansen att få njuta av sitt barn fullt ut. För av min barndom insåg jag vikten av att vara hon sina barn men nu inser jag också hur mycket jag själv har njutit fullt ut av mina barn och deras värld. 




Sista bilden på Rinella och Kinukusan
Ser ni att vi båda två har pippilottor.