Jag ser de som hoppar, som om dom aldrig hade gjort något annat i livet. Det självklaraste. Jag ser hur de njuter att landa i vattnet. Jag går upp till klippan, ser hur härligt det ser ut. Tänk om jag också skulle göra det men stoppar mig i sista stunden. En film med alla möjliga hinder rullar upp inför min näthinna. Jag ger upp och går ner från klippan och sitter vid strandkanten o njuter att se alla de som hoppar samtidigt som jag bär på en längtan att själv få hoppa och kunna säga"Jag kan".
Detta är en återkommande ritual.
Men så en dag när jag åter tar mig upp på klippan så sitter där en kvinna och frågar varför jag inte hoppar.
Jag svarar med att jag inte kan, då säger hon till mig att "Rinella Du kan och jag är med dig som ditt städ hela vägen tills nu korsar vattenlinjen ".
Ska jag ta chansen, ta emot hennes stöd och våga hoppa och våga säga till mig "jag kan"? Vad har jag att förlora ?
Inget utan snarare vinner jag mycket mer än jag kan ana. Jag öppnar och i hoppet öppnas dörrar för mig.
Det är inte hoppet som är störts av allt utan en expansion inom mig men också modet att ta någon annans hand o få stöd.
Jaha varför skriver jag nu om detta och vad har denna historia att göra i bloggen här.
I skolan blev jag bannad för mitt språkbrister, alla dessa röda bockar som lyste som röda julgranskulor i en julgran och det går inte att missa att se, så kände jag inför språket, att kommunicera. Jag höll inte måttet, jag kan inte skriva, inte tala och ändå har det funnits en längtan att kunna. Men jag har funnit alla möjliga strategier att hantera språket och kommunikation. Men inom mig finns en liten fan en fan den som ger sig. Rösten som sa och säger "gör det på ditt sätt".
Så började jag förra året blogga. Med bloggen kom jag i vintras i kontakt med Elisabeth Jönsson en gymnasielärare, som tyckte om min blogg. Tänk en lärare som inte sitter med röd penna och sätter röda bockar på alla mina skrivna rader. Men hon gick bakom orden och tyckte om det jag skrev. Så mycket att hon välkomnade mig som gästbloggare i hennes blogg. För många av er är det inte stort kanske att få gästblogga för mig är att få ställa mig på guldpallen och ropa "Jag kan", mot alla odds, mot alla mina röda bockar från rättstavnings epok.
Elisabeth hjälpte mig att hela och läka det skolan hade åsamkat mig.
Tack Elisabeth att du höll min hand och viskade i mitt öra "Rinella, du kan "
Nästa helg så hoppar jag från en högre klippa för då åker jag iväg på Skrivarworkshop.
Vem kunde ana denna utveckling för mig. Allra minst jag.
Så dina största hinder som du önskar komma vidare med, det går, du kan. Vägen kan vara lång och krokig men om du verkligen vill så kommer du också möta stöden du behöver för att komma vidare med det du vill.
Taskig barndom, urusel skolgång, tunga bagage från livets törnar, det går att läka o komma vidare. På 90 talet fanns ett program som hette "fråga prästen" där Lennart Koskinen svarade på tittarnas frågor. En gång ringde en man in och beklagade sig att allting i livet var svårt och tufft och undrade hur det var möjligt att Gud ville att han skulle ha det så. Då fick han svar av Koskinen, ett svar som jag med ett leende tar till när det är tufft, hans svar på finlandsvenska var "vem fan har sagt att livet ska vara lätt".
Livet utsätter oss för prövningar och utmaningar men vi fixar dem o när vi gör det växer vi.
