Tack för att du har tittat in i min blogg under detta året

Min kära läsare

Jag har varit utan dator med uppkoppling och därav min frånvaro från min blogg. Nästa vecka kommer ny dator och då hoppas jag att det inte ska ta tid för att utforska dator utan rätt raskt börja återgå till de vanliga vanor med bland annat blogga  mm.

Tack för att du har följt min blogg och min resa under 2011

Önskar dig ett magisk nytt år

Varma hälsningar

Rinella

Tre utmaningar-Nya Klara Malmö, BNI Vision by the Sea och Lustra AB

Under den sista månaden har jag fått genomföra några workshop och performens som  har bl.a varit tre stora utmaningar för mig. Med dessa utmaningar har jag upptäckt att förutsättningarna kanske är inte såsom jag önskar men det har givit mig en stor erfarenhet och insikt att jag kan anpassa mig precis efter förutsättningarna men ändå behålla min vision och kärna.

Det första utmaningen var ett uppdrag för gymnasieskolan Nya Klara Malmö där de önskade 3 work-shops á 45 minuter (med 15 minuters paus) för 40 elever och lärare per gång. Dessa förutsättningar hade jag aldrig tidigare arbetat efter. Jag brukar ha 15-20 deltagare per 90 minuter. Jag insåg att detta var en utmaning som skulle utveckla mig. Så jag tackade jag och förberedde mig inför denna förmiddag.

Det gick som en dans. Lärdomen var att det jag förmedlade behövde vara kort och kärnfullt. Svårare än så behövde det inte vara.

Jag har tagit ett stort kliv och kan genomföra en workshop allt från 2 personer till 100 personer, och från 40 minuter till ett par timmar.

Mitt andra utmaning var att tillsammans med musiker Per Sandberg genomföra en 5 minuterspresentation för BNI Vision by the Sea, där jag presenterade mitt företag, vårt koncept och gav medlemmarna prov-smak på en performens på 1,5 minuter. Är det möjligt, ja till musik skapande jag en kalligrafi performens  på 1,5 minuter.

Responsen var att flera blev berörda och kände sinnesfrid. Hur kan det vara möjligt? På 1,5 minuter!


Jag insåg att det jag och Per gjorde var att vi gick totalt in i det vi gjorde med fullständigt närvaro i vår
performens. Jag är helt övertygad att vår totala närvaro spreds som sinnesro över rummet och till publiken.

Det handlar inte om tillgång till stor mängd tid, utan att den korta ögonblick vi har till förfogande förvalta den tiden. Ge till publiken, deltagarna vårt, mitt yttersta där deltagarna och publiken får tillgång till  vårt, mitt totala närvaro.

Jag är inget annat är en länk mellan deltagaren/publiken och upplevelsen/workshops/performens.  Lycklig är jag som får ynnesten att få vara ett verktyg.

Sista utmaning var att vara sam arrangör för fredagsmys på Lustra Utveckling AB vara med Japansk aftorn , där vi dekorerade rummet, höll i dropp in workshops och spelade japansk musik samtidigt som det minglades. Deltagarn kom och gick samtidigt som man småpratade. Så mycket gick på spontanitet och ögonblickar.

Vår utmaning var att förmedla en japansk anda i en mingel. Och det underbarast var att det gick oerhört fint och det gav oss också för underbar härliga möte med enskilda personer. Här fick vi tänka om från grupp till individ i grupp.

Med oss fick vi en ny erfarenhet att det är fullt möjligt att ha en japansk tema på mingel event.

Dessa utmaningar öppnar  nya idéer för möjlighet för mig att sprida japansk kultur som ett verktyg till utveckling, välbefinnande och kulturupplevelse.

Livskvalitet

Elisabeth Jönsson som har bloggen www.punctumsaliens.se har denna månad utlyst en blogg utmaningen om att skriva ett inlägg om Livskvalitet. Viktigt och alltid aktuellt ämne, en utmaning som för mig är mycket angeläget. Jag funderade på kan jag skriva om Livskvalitet utifrån inriktning av min blogg. För mig är ordet livskvalitet himmelsk vackert laddad ord. En definition av ett tillstånd som är varje människa rätt att få ha men som dessvärre långt ifrån alla har.

Tack och lov så utgår jag att Elisabeth ger oss fria tyglar att forma sitt blogg inlägg om livskvalitet, så jag skrivet detta blogg inlägg utifrån mitt hjärta och min livsresa.

Jag skriver utifrån mitt hjärta, rak, äkta och naket, så kan jag inte lova att det blir en kort blogg inlägg.

Så sätt dig, skönt tänd ett ljus och värm en kopp te, kaffe eller glögg. 

Välkommen att följa med mig på min livsresa som har format mina värderingar till vad livskvalitet är för mig.

Vi ska göra några anhalter i mitt liv som har präglat mig och format mig. Dessa anhalter är avgörande för min definition av ordet livskvalitet.

Under min barndom så var jag globetrotter mellan Tokyo, Dalarna, Milano och Lago di Lugano. Trots att jag reste över kontinenter hade jag inte sett och upplevt världen. Jag skonades att få se den verkliga världen.  Miljöerna jag rörde mig i, var vackra sköna kärleksfulla miljöer. Såsom varje barn skall ha rätt till, att få se och uppleva att världen är en fin och trygg plats att vara i.

Som kvinna och moder så är detta en av allra viktigaste livskvalitet att varje barn som kommer till livet ska få lära sig att världen är en vacker och trygg plats att växta upp i som barn, för alla barn.

Sommaren 1967 kom. Sommaren som rykte upp mig från min trygga kärleksfulla barndom. Barndomen där jag sakta i min egen takt fick växa steg för steg och upptäcka världen. Allt togs ifrån mig,  min Kinukusan som var min barnflicka och delade min vardag med, henne fick jag skiljas ifrån, mina lekkamrater, mina husdjur, mina språk ja allt fick jag lämna ifrån dig den dagen då vi steg på fartyget som skulle ta oss till Europa. Första gången i mitt korta liv visa det sig att världen inte var vad jag hade trott hittills. Jag skulle få se en ny värld som satte sina djupa spår på hur jag kom att tolka mina värderingar om världens rättvisor, ekonomiska o politiska system. Ja, jag som 8 åring blev chockad och bestrött över vad vuxna hade skapat för värld för sig och oss alla barn.

Vi lämnade Yokohama, och över haven tog vi oss till Hong Kong för att där byta kryssnings fartyg till Europa. Japan var under 60 talet e en ekonomisk blomstring. Vi som västerlänningar i Asien levde en lyx tillvaro, med privatskolor, tjänstefolk, själv åkte jag till skolan med privatchaufför. För mig var detta inget konstigt utan helt naturligt. Så misär och fattigdom var något som jag inte sett och kunde förhålla mig till.

Låt oss återvända till resan till Hongkong, som alltid blev det glädje tjut så fort man såg land i sikte och när man kom i hamnen då kom alla passagerare på däck. Så även denna sommardag  1967 i Hongkong, sommaren då jag var 8 år. Mot vårt fartyg kom nu små båtar med kinesiska familjer, föräldrar och barn. Plötsligt dyker barnen i vattnet och de vuxna på vår båt skrattar och ler, säger att det är sött och gulligt. Jag frågar mamma vad som händer. Då berättar mamma att barnen dyker i vattnet för att fånga pengarna som kastas från vårt  fartyg. Jag frågar mamma varför vi kastade i pengar och varför dyker de efter pengarna. Mamma berättar för mig att dessa familjer är fattiga och för att få mat över tagen måste de tigga. Barnen hjälper sina familjer att fånga upp pengarna. För mig blev denna upplevelse en brutal insikt över rättvisor i världen, men också skam över att vara på denna fart tyg som förnedrade dessa barn. Jag ville gömma mig, jag ville inte var den söta flickan med söta siden klänningar när det fanns barn lika stora som mig och som var  tvungen att  tigga. Jag ville fly tillsammans med dessa barn tillbaka till den trygga världen jag hade lämnat.

Resten av resan blev ett uppvaknade att i världen finns det inte bara fattigdom utan även det fanns krig såsom 7 dagars krig. Denna insikt fick jag eftersom vår resa fick en annan rutt på av att vi inte kunde passera Suez kanalen.

Det som är självklart för oss i Sverige och som vi inte ens tänker att det är en livskvalitet har sedan 1967 vilar i mig att det är en fantastisk gåva för ett folk.  Att vara trygg i sitt land, att få leva i ett land där varken krig, politisk förföljelse eller fattigdom existerar.  Det om något är verkligen en livskvalitet som vi alla ska värna om, för vi tillhör minoritet av världens befolkning att få ha denna livskvalitet.  Ur ett land som varken har fattigdom, ekonomisk fattigdom eller politisk förföljelse kan vi unna oss högre värde av livskvalitet. Vilket gör att jag hölja mitt värde av livskvalitet. Så livskvalitet är för mig:

- Att jag får lov att under hela livet törsta efter kunskap och ges möjlighet till att utvecklas och förkovra mig genom hela mitt liv.

- Att jag får lov att tänka själv och aldrig vara rädd för att uttrycka mina tankar.

- Att jag själv får lov att utforma mitt eget liv.

Nästa anhalt i mitt liv som blev avgörande för min uppfattning av livskvalitet var, var  året 1978 då jag var 19 år. Nya året inledes med januari och min pappa insjuknade.  lades in på sjukhus, först trodde man han hade fått TBC men med ny månad februari så kom även  diagnosen som var lungcancer.

Även om min pappa var alkoholist (jag skulle vilja beskriva honom som en snäll alkoholist som somnade när han blev för full) var han min trygga punkt i tillvaro. Alltid lugn och trygg. Med honom fick jag utmaning tidigt i unga åren, att debattera världsliga och politiska frågor. Jag var stark färgad av vänster vågen och pappa respekterade mina åsikter. Under alla åren berättade han aldrig för mig vad han röstade på. Han sa att jag inte skulle bli färgad av hans politiska värderingar. Långt senare i livet har jag förstått att han hörde hemma i höger politiken.

Trots att jag under tonåring blev rebellisk. Föraktade vuxna och gjorde revolt mot vuxenvärlden. Idag skulle man nog bli kalla mig för verbalvärsting. Jag ifrågasatte och trotsade  vuxen världen och ändå sökte jag vuxna. I mitt sökande fanns pappa där stabil och vek inte undan för mig. Varje söndag under hela min tonårs period åkta han och jag alltid till naturen. Han lärde mig naturens kraft och källa, lärde mig fiska, plocka bär, hur naturen somnade på hösten och vaknade till liv på våren. 

Jag var pappas flicka och pappa var min trygga förebild.

Så kom året då jag var 19 år, diagnosen kom i februari. Samma dag som pappa skulle till Lund för strålbehandlig dör han mitt i min kaotiska ungdom. I början av maj 1978 får jag möta döden som tar min trygga klippa ifrån mig. Brutalt får jag möta döden som jag inte kunde säga nej tack inte idag.

Ett år av sorg och saknad. Sakta började en skugga smyga sin in min unga tillvaro, cancerångersten och döds ångersten som tätt i många år förföljde mig. Jag gick i terapi men blev inte läkt. Träffade barnens pappa som i många år försökte övertala mig att skaffa barn. I tysthet ansåg jag att jag inte kunde skaffa barn eftersom jag när som helst skulle kunna insjukna och dö i cancer. Men tillsist tog jag mod till mig och skaffade min underbara dotter som snart fyller 25 år. Ja mod är det som jag har haft för att ta mig genom livet. Även om jag själv anser mig inte vara modig så är jag nog det. En överlevnads strategi. Med i backspegel kan jag idag se att jag inte insjuknade i cancer och har tre guldkorn. Jag lär nog bli lika gammal som min 93 åriga mormor och min 85 åriga mamma. Pigga envisa och lite galna damer.

Ledsamt kan jag idag erkänna att jag har under mitt hela vuxna liv burit på en vrede över att jag blev övergiven av min pappa. Men ett erkännande är stort nog för att läkning och helande ska få ta plats för att låta vreden klinga av och bytas ut mot sinnesro. Sinnesro som är en fröjd av livskvalitet.

Denna anhalt i mitt tidigare liv har gett mig kraftfull grundpelare i mitt förhållande till vad som är livskvalitet för mig.

För mig är livskvalitet

-att få leva

-att få ha mina käraste hos mig i mitt liv. Jag brukar säga ta allt vad jag äger, ta mitt hem, mina saker, mina kläder men ta inte ifrån mig mina barn och min man.  

- varmt och mjukt möte med människor. Gud vad jag kan känna en eufori efter ett sådant möte.

Min sista anhalt för att kunna definiera livskvalitet är påsken för några år sedan. En italiensk släkting till mig hade insjuknat i cancer, året innan hade hennes man dött i cancer. Jag hade inte träffat Adriana på många år. Så jag och in dotter bestämde oss för att åka med till dom och fira påsken. Vi förväntade oss ett hus av tystnad, dämpad sorg och smärta. Både mig och min dotter var denna resa viktigt. Vad som väntade oss var inte det som jag hade förväntat mig. Det som väntade oss var en livsvisdom från en döende 80 årig kvinna. Hon visade mig vägen till vad verklig livskvalitet är.

I en liten tre rummare i Camogli, bodde vi, Adriana, hennes dotter med man och två barn, Adrianas son och jag och min dotter. Vi var alltså 8 personer i denna lilla 3 a. Men det störde inte Adriana.

Trots att Adriana sov dåligt och hade ont var hon full av liv och glädje. Långt före oss andra steg hon upp, kokte sig en kopp kaffe och drack sin limocello. Innan alla andra hade vaknat steg jag upp och njöt av henne på tu man hand. Från kylskåpet plockade hon fram italienska delikatesser som hon bjöd mig på. Vi båda två njöt av att jag njöt av Adrianas italienska kök. Ett tips till alla som önska komma i god fot med folket i Medelhavet är att visa sin uppskattning och nyfikenhet över deras mat. Spanjorerna, italienarna, greker mm är stolta över sin mat, väl medvetna om att de passionerad kokkonst. Sätt er en stund i deras kök känn på dofterna,  smaka det de bjuder på och du blir vän för livet med dem. 

Adriana satt mitt i köket planerade dagens middag, bjöd mig på delikatesser från kylskåpet, drack sin limocello och bubblade av skratt, så mycket skratt att det smittes av till mig. Så där satt vi och skrattade och njöt. 

Under hela dagen fylldes huset av mat, samtal, mestadels samtal kring mat, skratt och en och annan dos av det italiensk temperament, där plötsligt skriker alla på varandra men sen bytts det snabbt ut till skratt.

Några dagar senare sitter jag och min dotter på flyget som ska ta oss hem. Känner jag hur min andnings organ är fri och öppen. Adriana hade lärt mig att skratta, något som jag hade tappat bort i min allvarliga vardag.

Så genom min 80 åriga italienska släkting som var döende visade mig att skrattet är en oerhört viktigt livskvalitet.

Skrattet som kan muta bort dödens allvar.

Så livskvalitet för mig är skratt, den där skratt som bubblar ända från magen och bara jag själv kan ge det till mig själv. Men av någon anledning så unnar jag inte mig själv denna livskvalitet. Är det ett mål för 2012?

Så genom mina tre anhalter genom mitt liv så skulle jag vilja sammanfattning vad livskvalitet för mig är:

Livet

Nära och kära

Frihet

Kunskap

Medmänniskor

Skratt

En dag med hög livskvalitet är en dag med en promenad vid havet, få plocka några blommor, njuta av en fika och ett samtal med någon god vän, förundras över ett vackert föremål ex en skulptur, veta att barnen mår gott genom ett samtal eller sms med dem, läsa en skrift som berikar och ger mig större förståelse för livet och världen, en dos skratt och avsluta dagen med att varva ner med min man i soffan. En sådan dag är en magisk dag som ger mig euforisk lyckorus med andra ord enorm livskvalitet.

Jag avsluta min skrift om livskvalitet den en utmaning till mig själv men också till den som känner att detta berör även dig. För några veckor sedan hade jag konstnären Curt Hillfon som deltagare på mig workshops, efteråt sa han det var en mycket bra workshop, men va inte så jävla allvarigt.

Utmaningen för mig och för att ge mig själv större livskvalitet är:  SKRATTET

Våran gata - Aoyama- En kyrkogård i Tokyo

1960 - 1967  Tokyo Aoyama

Tidpunkten är för min harmoniska barndomsperiod

Tokyo Aoyama är platsen på jorden där jag fick min trygga barndom.

Huset vi bodde i var för anställda där min pappa jobbade, företaget Gadelius. Det var en två familjhus.

Våra grannar var från Dalarna och tre blonda långhåriga flickor, yngre än mig men Kristina som var äldst av flickorna var min bästis. 

  

Vår gata var lugna gatan. Ändå vilade det en dimmig spänning över gatan, något man inte kunde ta på men ändå fanns där hela tiden. Men så är det nog med alla gator. De har alla sina  magiska historier att berätta, precis som byggnader och människor. 

Idag ligger Aoyama som gatan heter i centrala Tokyo, då på 60 talet låg det i utkanten av Tokyo. De första åren vi bodde där var gatan en grusgata trots att Tokyo då var en stad med flera miljoner invånare. Efter vårt hus hade man byggt en bro men efter bron var det ännu då inte bebyggelse. Så vi levde mitt i Tokyo, med flera miljoner och ändå lantligt. 

Denna bro har jag minne av, under denna bro fanns min lekplats. Så bron var ett kärt minne för mig. Långt upp i vuxen ålder skapande jag textiltryck, och hade en utställning. Min äldre bror hade sett den och sa ja , du återskapade bilden helt rätt. Jag blev förvånad och undrade vad han menade. Att han kunde se Fuji berget från bron. Jag hade skapat en bild med en bro, en vuxen och ett barn på bron och högt upp i hörnan ett berg.

Från mitt vuxna undermedvetna hade jag skapat en konstverk från min barndom. Min bror berättade att när man stod på bron och vid ett speciellt ljus kunde man från denna bro i Toyko se Fuji berget.

Ja lekplatsen under bron. Varje gång jag gick till denna lekplast var det med en blandning av skräck och glädje. Med mig hade jag för det mesta min bror eller Kinokosan som var vår hemhjälpen  och som var min trygga famn. Kinokusan är värd ett alldeles egen blogginlägg. Kinokusan pratande alltid japanska med mig och för förde mig in i den japanska själen och traditionen.  

Tillsammans med Kinokusan började vi gå till lekplatsen först gick vi alltid och handlade mat . Till de japanska små butiken tog hon med mig. Jag tyckte om att följa med henne att handla. På ett sätt var det roligare att handla med henne än att leka på lekplatsen, för handla med henne innebär också att vi småpratade, hon lyssnade på mig och jag njöt av att höra på hennes berättelser. 

Så här handlande var kvar var det dags att bege sig till lekplatsen. Och att komma dit innebar att vi var tvungen att gå genom Aoyama Cemetery. Kyrkogården. Läskigt för Kinokusan blev tystare och lugn vilket smittades av till mig. Samtidig var denna kyrkogård en skönhet med dess alla körsbärsträden som blommade.

Så när vi tillsist kom till lekplasten var det min oas där jag hade möte med helt och hållet den japanska kulturen och inte en mix med västerländskt eftersom alla barnen som lekte där var japanska barn.

I skivande stund inser jag att jag har befunnit mig i min barndom i mycket avgränsade miljöer som satt sin prägel på mig.  levde i en mix av helt olika kulturer och miljöer, lekplats med helt och hållet japansk prägel,  vänner, bekantar till familjen från Europa, Asien  och Amerika, katolsk skola. Helt fantastiskt att barn bara finner sig i detta och anpassar sig. Vår rädsla för andra kulturer, länder , tro hudfärg, språk  mm är inget  hinder för barns möte med andra. Om och om igen säger jag att det är vi vuxna som ska ta barnen som våra mentorer och inte tvärt om.  

Våra gata var lugna gatan vill jag här avsluta med att berätta om grannen mitt emot oss. Min mamma som kom från Italien och i sina lugna åren bodde i Neapal kände till den itailenska mafian som alla andra italienare visste om att det existerade. Så hon var inre naiv och inte kände till att det fanns brottsligar och tjuvar. Men hon sa efter att hon bott i tre länder så har hon aldrig känt sig så trygg som i Japan. Trots att grannen mitt emot oss var en ledare för en "tjuvliga" (antal att inta skulle man säga brottsliga). Som allt i japan så finns det en heders kod med värdighet och respekt. Och så gällde även tjuvarna man gav sig inte på vem som helst så var det helt enkelt såsom min mamma beskrev det. En dag var hela gatan fylld med bilar. och jag frågade mamma varför det fanns så många bilar. Hon berättade satt de hade stormöte. Med skräck frågade jag henne om alla som kom med bilarna var tjuvar. Ja sa hon och lugnad mig och då berättade att hon aldrig känt sig så trygg.

Nu funderar jag på vem stal dom då ifrån? Men helt klart är att den japanska livsförhållande speglade sig in i tjuvarnas värld.

Våran gata var lugna gatan men under ytan hade gatan sin speciella historia. 

Åren efter vi flyttade köpte ett dansk bolag upp marken och bryggde skyskrapare. Men kyrkogården blommar fortfarande körsbärsträden varj vår.

Berättelser som aldrig bleknat

Jag mötte den lilla 8 åriga flickan idag. Flickan som tvingades lämna sitt hem och land och kom till ett kallt land. Hon som bar på glädjen att få berätta och dela med sig alla hennes historier om hennes liv. Men blev tystad och så hon kröp in i sin mussla. Ingen ville höra på hennes historier, ingen ville lyssna.

Jag mötte henne från och till den sista tiden och hon frågade mig hur gick det sen. Jag strök moderligt hennes mjuka hår och kind och nickade. Hon sken upp med ett leende och sa: berätta.

Ja din dröm och glädje har jag länge burit  i mitt hjärta. Längre tills tiden var mogen, eller tills berättelsen var mogen att få höras på. Jag tvivlade aldrig att den dagen skulle komma.

Jag ser djupt på flickan och säger att vägen var lång och krokig men berättelsen bleknade aldrig.

Nu så äntligen är det dags, berättelsen och världen är redo att mötas.

Samtidigt som den 8 åriga flickan som äntligen känner att hon får lov att kliva ur sin mussla och ler stort   försvinner  hon ur mitt medvetande.

Kvar är jag här nu med en viktigt budskap från henne.

Lyssna på barnen, hör vad de har att förmedla stort som smått. Låt varje barns röst få sjunga högt och tydligt.  För det barn har att säga är viktigt. Så viktigt att  du förstår att trots det har nu gått mer än 40 år finns flickans berättelser  kvar och nu berättas dessa historier.

På Solgården Maglehem där Maglehems Kulturförening möte den japanska kalligrafi och musiken

Det härligaste och magiska med workshopen är att den ena workshop är inte lika den andra, deltagarna sätter sin prägel och form på workshop. Det är en stor utmaning för mig därför att jag vet aldrig vad det kan vara för frågor eller tankar som dyker upp under en workshop. Och det är som är min drivkraft för att jag lär mig och utvecklas just genom mina deltagare.

En annan underbar upplevelse för mig är att det finns alltid flera deltagare som på olika sätt har en personlig relation med Japan. Detta gäller allt från barn till seniorer. Deltagarna vill dela med sig. Och alla dessa historier är helt underbara. För det är möte personliga möte över gränser. Livsöden.

Allt från att någon har haft en brevvän från Japan eller att man har besökt Japan eller att man har fått en gång i tiden en gåva såsom en vacker pensel men aldrig använt sig av den och för första gång förstår man att det går att använda sig av den.

Dessa små personliga historier ramar in och sätter sin prägel på workshopen.

Men innan dessa möte uppstår börjar hela processen med att  workshopen ska ta plats i rummet. Dags att skapa rummet, klä in rummet så att varje deltagare känner sig utvald och välkommnande.

En rislampa med kalligrafi tecken står och sprider ljus och värme.

Vid varja plats finns det två små stenar som håller pappret på plats. Enkelheten och naturen träder in i rummet och vävs in som en del av helheten.

En liten skål för tusch, och penslen vilar inbjudande på pappret och viskar tyst och varsamt till deltagren "Ta mig och låt oss tillsammans dansa över rispappret".

Solgården Maglehem inreds för japansk kalligrafi och musik
med Rinella Grahn och Per Sandberg

                                                              
När rummet är inredd för att ta emot deltagaren är det dags för mig att förbereda mig att ödmjukt tjäna för mötet med kalligrafin och deltagarna. För att underlätta har jag med åren upptäckt att det bästa färgen på klädseln är samma som tusch, svart. Så helsvart men den japanska haori jackat är smakfull dekorerad med japansk grönska. Så jag blir en del av den estetiska helheten.

Till japanska toner på fiol är det dags för deltagarna att ta plats. Att landa i det japanska anda och låta alla sina sinne få en njutbar stund.

Till Per Sandbergs toner fördjupar sig  Curt Hillfon och
Gunilla Widholm på  japanska skriftkonsten

I söndags  var det Maglehems kulturförening med bland annat konstnärer som skulle få uppleva penselns dans. För dessa deltagare var det ett nytt och annorlunda form av möte med penseln genom penselns dans.

 Gösta Eklund, Lars Cederholm och Christer Wedman njuter 

av att få ta del av Shodo - penselns väg  

Den underbara kärleken

Ett litet kanji tecken för dig en november dag

AI

Kärlek 

Kanji tecknet för kärlek består av 

Hand 

Hjärta 

Långsamhet

Vad har långsam med kärlek att göra?
Jo de gamla kineserna trodde att kärleken gör människan graciös och därav att man i kärleken går långsamt. Kanske beror det på att i förälskelsen är den förälskade i eufori och svävar fram

En annan tolkning av tecknet Kärlek är att vara älskad ligger djupt i hjärtat och då förvandlas vi varelse i en långsam.

Kärleken är stort och litet så att vi samtidigt som vi greppar den greppar vi inte den.

Kärleken är vacker, så njut av kärleken och  den vackra kanji tecknet Aj.

Kraftfull verktyg för utvecklingsarbete

Att vara människa innebär att ständigt vara i resande fot med förändringar och utveckling. Vi vill så gärna stanna kvar men att leva innebär att gå vidare. Just nu befinner vi oss i en tidevarv som går i en rasade fart av förändringar. Så fort att vi  inte riktigt hinner med eller hinner och stanna upp. Detta kräver en hel del av oss människor. Det positiva med förändringar är att de skapar utveckling för oss individer, grupper och samhället. Ibland går även utvecklingen lite fort fram men då finns det möjlighet att korrigera.


Vi står just nu i början eller mitt i ett paradigm skifte på många plan och vi vet inte hur det ser ut runt hörnet. Ingenting är klart och tydligt, ingenting är tryggt men ack så spännande. En sak ska vi ha tillit till och det är att vi människor klara det. 


Till utvecklings arbete både på individ nivå, grupp nivå, företagsnivå och samhälls nivå  behöver vi 
bl a  verktyg, struktur och målriktning. Dessa komponenter är en självklarhet och vi är  skickliga på att tillföra i utvecklingsarbetet. Men vi behöver också motivation, glädje och trygghet. Att kunna möta det okända på ett mjukt och varsamt sätt då blir vi individer följsammare nyfiknare och lustfyllda i mötet av det nya eller att vi kan bibehålla lusten hela vägen.



En kraft som man hittills inte har använt sig av så mycket är skapande och kulturens muser . De konstnärliga uttrycksmedel. Men fråga en konstnärlig utövare så säger de alla samma sak. För att utöva sin konst art krävs det ett ständigt öppet sinne för det okända. En författare möter ett tomt ark som behöver fyllas med innehåll, en dansare behöver skapa rörelse till musiken. 


Men jag som är inte konstnärlig utövare kan jag skapa och vara kreativ ? Och varför skulle jag skapa ? Vad ska det vara för nytta med skapande ? Varför skulle jag tillföra skapande i mitt liv, min organisation mitt arbete mm? Kanske dyker dessa frågor upp hos dig och det förvånar inte mig.  Just för detta område är helt okänt för dig och då kan dessa frågor dyka upp.


Med respekt och lyhördhet för dina skeptiska frågor lotsar jag dig in i skapande och kulturens möjligheter och tillgångar för utveckling.


En gång för ett antal år sedan jobbade jag i ett projekt med personer med tunga psykiska diagnoser i skapande. Deltagandet var obligatoriskt. Bland de första gånger kom det in en man i ca 30 års ålder, han satte sig och med armarna i kors sa demonstrativt till mig. "Du jag är kass på måla och jag hade bara en 2 i betyg i bild när jag slutade skolan. Jag respekterade honom och hans känslor och tänkte att här får jag lotsa in honom på en annat sätt. Jag la ett papper och en penna framför honom sa att "om du har lust, bara om du har lust ta pennan och låt den möta pappret o se vad som händer." Jag lät honom vara och koncentrerade mig på gruppen. Efter 20 minuter kallande han på mig med ett stort leende och sa"titta vad jag har gjort" han hade skapat telefonklotter och var lycklig. Jag la en ask kritor vid hans plats o sa "om du har lust , men bara om du har lust så lust full hålrummen med färg " När lektionen var slut hade han skapat en bild och var lycklig och stolt. Av alla deltagare under projektet som varade i 2,5 år hade han högsta närvaro, Han missade inte en enda gång. Han gav mig den en stor lärdom att gå varsamt fram och tro på individers möjligheter.


Så lika varsam som jag mötte honom och lotsade in honom i skapande ska jag nu lika varsamt lotsa in din i skapandes möjligheter och tillgångar för utveckling. Hur du, din grupp, din arbetsplats eller organisation kan utvecklas genom japansk kalligrafi och japansk musik.


Några exempel på utvecklings verktyg genom japansk kalligrafi och musik


Ordlös kommunikation, nya sidor upptäcks
Öka förmåga att tolka omgivningen
Förmåga att öppna upp för det okända
Symboliserings förmåga
Frigöra tankekraft och input till att tänka och agera i nya banor


Jag ska nu fördjupa dessa exempel här nedanför


Genom både kalligrafin och musiken uppstår det kommunikation, och då syftar jag främst till det ordlösa kommunikationen i mötet med dig och kalligrafin och musiken ,mötet med dig själv, du upptäcker nya sidor hos dig men också i gruppen. Du kommer i kontakt med andra sidor hos dig och i gruppen.



Du utvecklas med  att se och tolka omgivningen på nytt sätt eftersom du har övat upp din förmåga att använda dig  mer av dina sinnen. 


Genom japansk kalligrafi och musik öppnar du upp för det nya, du får möjlighet att utforska och upptäcka nytt, den förmåga att var öppen och nyfiken kan du ta med dig in i ditt liv och verksamhet. Tänk dig att när du lämnar workshopen så har du känslan av att du klarade skapa dessa underbara tecken och då kan du ta dig an nästa utmaning som väntar på dig  och din verksamhet runt hörnet. 


Med den japanska formspråket både i deras skriftkonst och musik som du får upplever får du ökad förmåga att tolka symboler runt dig. I dessa dagar när vi är på väg in i ett paradigm skifte och globalisering översköljs vi av nya symboler och begrepp som vi behöver/måste förhålla oss till. 


Genom skapande och det kreativa får du ökad förmåga att att kunna uttrycka dina känslor och tankar. Du får helt enkelt ett större och bredare register till att uttrycka. Detta ger möjlighet till att frigöra tankekraften och input till att tänka och agera i nya banor


Med andra ord om du, ditt arbetslag eller din organisation vill prova och utforska nya vägar att utvecklas  då är skapande och kulturens muser där japansk kalligrafi  och musik ingår, en väg att gå !

Hur du ökar ditt välmående genom japansk kalligrafi och musik !

Jag hade hållit kurser och föreläsningar om stresshantering enligt konstens alla regler. Men det var inte förrän mina deltagarna tydligt visade mig var min verktyg skulle bli. Och det var japansk kalligrafi.

Det var en av mina första workshop jag hade för 9 år sedan för en grupp livliga mellanstadiebarn full av förväntningar. Först berättade jag för barnen om kalligrafin sedan fick barnen prova på göra dessa tecken. Och det var då det hände!!! Utan att jag sa eller gjorde någonting för att skapa en tystnad och koncentration i barngruppen av sig självt. Det blev en magisk stillhet och tystnad hos barnen, ja det var tystare än vad det brukar var  kyrkan. Så tyst och stilla att om jag hade tappat en nål, nej inte en nål utan en bomullstuss hade man kunnat höra när bomullstussen landat på golvet.

Jag har inspirerat människor i många år i kreativtet och skapande genom mina workshops, och då framförallt inom japansk kultur med bland annat genom workshops i Japansk kalligrafi och musik (musiken är inte jag som håller i utan samarbetar med en musiker).

Varför?

Därför jag har en stark passion av både skapande och den japansk kultur som jagvill dela med med till alla. Jag vet att skapande öppnar upp så mycket gott hos människor och för människor.

Men det finns en ännu större drivkraf till varför jag arbetar med mina workshopen. Jo det är för att jag får vara ett verktyg för människor växande och välbefinnande. Vad jag gör är att jag hjälper dig öka ditt välbefinnande. Jag brukar säga att när jag blir ett med väggen, alltså osynlig för deltagarna och de finner sig själva och växt några millimeter i vårt möte, då har jag fullfört mitt uppdrag. När jag ger och deltagarna tar emot och ger det till sig själva. Då vet jag att jag har lyckats med det jag ska utföra.

Så nu till vad blogginlägget ska handla om!
Öka ditt välbefinnande genom japansk kalligrafi och musik.

Eftersom kalligrafi är skönskrift och skönskrift är konstart som är en del i de olika konstnärliga yttringar som ibland definieras som kultur kommer jag ibland här skriva kalligrafi/musik och ibland kultur.

Intresse för kulturens hälsoeffekt har ökat under  under senare åren och det drivs forskning och olika projekt kring detta. Därför är det tryggt för mig att det är inte bara mitt tro och tyckande utan det finns underlag som jag på vilar min fakta på. Såsom min pappa (som var ingenjör) alltid sa till mig vid läxförhör "Rinella, tro det kan du göra i kyrkan men i verkliga livet ska du veta, och om du inte vet ta reda på det eller håll tyst."

Och så till en annan man som har starkt påverkat mig är min gamle mentor, som om och om tjatade på mig : "Gör det enkelt Rinella! Gör det enkelt ! Ska du lyckas med föra fram ditt budskap ska du kunna förklara så att en 10-åring ska kunna förstå det."

Därför ska jag nu försöka göra det så enkelt för dig min kära läsare!

Jag skulle först varmt rekommendera dig med att du lutar dig tillbaka och ser på denna film med intressant fakta med också njutbara bilder  från Kina. Du ska veta att mycket av den japanska kulturen har sitt ursprung från Kina och förfinats i Japan såsom kalligrafin.

Några exempel av hälsoeffekter du kan uppleva i workshopen i japansk kalligrafi och musik:

Bli sedd

Här och nu känsla  (Känslomässig närvaro och fokusering)

Öka upplevelse av sinnena

Ordlös kommunikation
Hjärngympa
Stressnivån sjunker

Jag ska nu fördjupa dessa exempel här nedanför.

- Det alla första är att du finns med i gruppen som ger dig en känsla av sammanhang och tillhörighet. Varje workshop jag håller har jag en viktig uppgift och det är att när du som deltagare  går ifrån workshopen ska du ha känslan av att du har blivit sedd. Om du har tagit din kraft att komma till min workshop ska jag respektera denna kraft genom att se dig.

- Både rummet  inreds för dig, musiken och kalligrafin ska ger dig en känsla av här och nu. Du landa i känslomässig närvaron och fokuseringen. Detta gör det  möjligt för dig att väcker upp dina sinnen, synen, hörselen, lukten, smaken mm. Genom att ha kontakt med alla dina sinnen får du också ökad känslomässig närvaro. Det ena leder till det andra och så vidare.

- Att få igång sinnena innebär att hjärnan får input på andra vägar än vårt vanlig verbala kanal. En ordlös kommunikation kommer igång.  Och då händer det mycket spännande saker.

- Genom både musik och kalligrafi får hjärnan ett träningspass där hjärnans övar upp nya kopplingsbanor (synapser). Ok jag ska dig den förklaringsmodellen som jag gav min mentor om detta.
"Ju mer du tränar upp hjärnans fysik ju starkare blir din hjärna Genom kreativitet så får hjärnan öva upp nya kopplingsbanor (synapser).Hjärnan har massa smarta kontor som gör hypersmarta saker och mellan dessa kontorer så går det telefonledningar som samarbetar mellan dem. Men hjärnan har även kontor som slumrar genom att skapa telefonledningar till dem så väcker man dessa kontor som man upptäcker även att vissa kontor kan samarbeta och få bättre resultat. Ju fler kontor ju fler telefonledningar och ju fler samarbete ju större och häftigare saker kan hjärnan utföra. Detta innebär att fler delar i hjärnan med dess hjärnceller aktiveras. De hjärnceller som är redan igång får kontakt med nya hjärnceller och ju fler kompisar man har ju starkare blir man tillsammans. Din hjärna  utvecklas och du får mer användning av din hjärna.

Helt enkelt  HJÄRNGYMPA " för att utveckla hjärnan men också en läkande kraft.

- Den barngruppen jag pratade om i inledningen tala ett tydligt  språk. Kalligrafin men också musiken har en stark hälsofrämjande effekt på stressnivån. Genom musiken blir du lugn. Att hålla i en pensel och landa i penselns rörelser med handen är lugnande för kropp och själ.

Rinella Grahn

En vänskap med Gud

Denna veckan börjar jag med ett samarbete med Svenska kyrkan. Det känns helt rätt och samtidigt lite konstigt för mig som inte tillhör svenska kyrkan.

Finns det en gud eller inte ? Och vilken är i så fall den "rätta gud" ?

Du kanske undrar vad har gud med Japan och Rinellas Japan att göra med ? 

En hel del skulle jag vilja säga.

Religion och tro har alltid fascinerat mig. Jag är varken ateist eller troende. Jag skulle vilja säga att jag har varit en sökare länge fram till jag fick insikten om att Gud behöver inte finnas i en byggnad/kyrka/religion som ibland kan bli trångt,  utan gud finnas i varje människa. 

Byggnader det vill säga kyrkor är en av de vackraste och fridfullaste platsen som jag tycker om och söker gärna mig till,  dock upplever jag att det ibland inskränker på människan, att jag vill göra revolt. Du ska vara si och så. Du får lov att göra vissa saker i Kyrkans/Religionens namn. Jag kan  tro att varken Gud, Allah eller Buddha mm har haft avsikt att det är tillåter att dräpa mm i deras namn, vi människor har lyckats lura oss själva till tillåtelse för denna handling och andra . Jag vill tro att alla våra gudar är så mycket mer visare än så.

De sista året har jag förstått att mitt sökande bottnar i att jag har som barn blivit starkt påverkad av religioner, ja flera religioner. 

Och den ena religioner var inte mer rätt än den andra, utan lika självklara och naturligt. 

Min förhållande till religionerna började innan jag var född. Det började i en förälskelse och i mina föräldrars giftemål. I och min italienska katolska mamma gifte sig med min svenske pappa som var skild, bannlystes hon från katolska kyrkan. Detta hindrade inte henne att följa sitt hjärta. När hon 20 år senare blev änka fick hon ett brev från katolska kyrkan att nu var bandlysningen upphävd i och med att hon inte levde i synd längre. Dock var hon  tvungen att bikta sig. Mamma som har sin alldeles egna humor utbrast att om hon skulle bikta sig för sina 20 år skulle ingen präst ha tålamod hålla sig vaken tills hon var färdig.

Jag föddes  i Sverige med en svensk pappa och fick på automatik tillhörighet till svenska kyrkan. Dock blev jag inte döpt. Min  stackars nonna =mormor som var troende blev bestött att denna flickebarn ej blev säkrad plats i himmelriket. Hon fick tjata i 6 år innan mina föräldrar gav efter och flickebarnet blev döpt och nonna kunde andas ut.

Så i Japan blev jag döpt som vid 6 års ålder. Jag fick till och gå och läsa hos en nunna. Detta skedde parallellt med min katolska skolgång. Jag hade besökt en skola men trivdes inte på inskolningen och då fick jag möjlighet att gå i en annan skola men det som fanns kvar var en engelsk talande katolsk skola med nunnor som lärare. Syster Jons. Så mina skoldagar blev färgad av den katolismen, med fredagsböner i kyrksalar.

Men att växa upp i Japan var också en start påverkan av miljön som fanns runt omkring  mig. Det innebär Japans religioner shintoism som är Japans inhemska och ursprungs religion och Buddhism . Hand i hand till vardagen utöver många japaner dessa två religioner utan att de kommer i konflikt med varandra. 

I denna miljö växte jag upp där min vardag formades av flera olika religioner och alla lika självklara.

Att ha Maria och Jesus barnet ovanför min säng, att besöka en buddhistisk tempel eller tillbe  shintoismens sluta regn guden var helt självklart i en och samma dag för mig som barn.

Kanske är det förklaring till varför jag har svårt att förhålla mig till en kyrkas dogmer och kanske är det förklaringen till att jag bejakar projektet "Gud har 99 namn" eller att Gud finns inte inom kyrkans väggar utan i varje människas hjärta.

För ett par år sedan hade jag ett längre samtal på 2 timmar med Dalby präst Martin Cruse, när jag lämnade honom gick det upp för mig att trots att vi hade olika utgångspunkter att se världen, livet, etik och moral mm kom vi gång på gång till samma värderingar och uppfattningar.

En dikt som berör mig med sin kärlek till människans litenhet och kärleken som vi alla behöver från Guden vi alla bär inom oss  är  :

Fotspår i sanden

                                         En natt hade en man en dröm,

                han drömde att han gick längst en strand tillsammans med Gud.

                                   På himlen trädde bilder av hans liv fram

                               Han såg på varje bild två par fotspår i sanden,

                                ett par var hans och det andra paret var Gud.

                         När den sista bilden syntes såg han tillbaka på spåren.

        Han upptäckte då att många gånger under hans liv

      fanns endast ett par fotspår.

Han såg också att detta var under de mest

ensamma och svåra stunderna i hans liv.

Detta bekymrade honom mycket och han frågade Gud om detta;

‘Gud, du sa när jag en gång bestämde mig för att följa Dig,

att du skulle gå med mig hela vägen.

Men jag ser att under de svåraste tiderna i mitt liv

finns det bara ett fotspår.

Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig som mest’.

Gud sade; ‘Mitt barn, Jag älskar Dig och skulle aldrig lämna dig.

Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se

ett par fotspår, då bar jag dig’.

Dikt Margaret Fishback-Powers.

Jag ser ödmjukt fram emot att samarbeta med Svenska Kyrkan och var ett verktyg för människor genom Svenska kyrkan.  Det finns en meningen med vårt samarbete.

.

Den fulländande formen - Cirkeln och Enso

Cirkeln denna fulländande form har alltid fascinerat mig Från början för jag tyckte att det var en skön och behaglig form. Efterhand som jag såg mig runt omkring så upptäckte jag  att cirkeln som form är en oerhörd viktigt form  för oss människor. I mycket vi skapar så för vi det i cirkelform och vi lägger olika värde i denna sköna organiska formen. Kanske helt enkelt för att cirkelformen är en naturlig form i förhållande till den linjära formen. Det finns många aspekter och tolkningar  att lägga in i cirkel formen.

Cirkel är varm, mjuk och omfamnande som skapar känslan av tillhörighet. Gemenskap på lika villkor. (Ja jag vet att någon som kanske tänker ; ja gemenskap om man får vara med i cirkeln men så hade det även varit med den linjära formen.)  Just därför är det svårt att det uppstår en hierarkisk ordning i cirkeln.  Cirkeln har ingen början eller slut såsom en linjär form. Den linjära formen skapar ordning och reda, skapar kontroll. Medan cirkeln behöver ingen ordning och reda. Ingen kontroll. För den är omfamnande och är helande form för oss människor.

En underbar cirkel som jag uppskattar så högt är läger eldens cirkeln. Vid läger elden sitter alla runt elden som man har skapat tillsammans. Alla ser varandra, alla blir sedda. Alla känner en gemensam ansvar för elden. Cirkeln kan organsikt växa o eller krympa med att någon kommer till eller någon försvinner. Smidighet.

Yin och yang är en annan cirkel form som är så vacker och behaglig där  mörkret och ljuset vävs samman och bli en helhet. Precis som natten går sakta över till dag genom gryning och i skymningen då dagen går över till nattens mörker.

Mycket i den  japanska kulturen är hämtad från Zenbuddhismen och Kina, bland annat kalligrafin och dess konstart. Ibland talar man om Zen konst, en andlig konst efter sökande av den sanna verkligenhetens natur utövas bland annat av munkar och nunnor.

Enso - Zen cirkeln där formen och tomrummet har lika avgörande betydelse för helheten.

En del i Zen konsten är att utöva Enso som är den vackra Zen cirkeln. I en djup meditation tillstånd där rum och tid står stilla då målas Enso. Om och om igen, varje dag, vecka, månad och år. Man har sett att Enso från samma konstnär får en djupare dimension allt efter åldern. Helt enkelt mognar. I varje Enso gestaltas inte bara den andliga kvaliteten hos konstnären utan också det unika i varje ögonblick av tiden.


Med denna bakgrund kommer jag att börja  öva på enso kalligrafi och delar med mig av mina upplevelser till dig. Självklart även bilder på Enso - zen cirkeln.

Cirkel formen är den sköna fulländade formen som livets begynnelse har sin start i den omfamnande livmodern.

Koto - instrument

Jag växte upp i Japan under -60 talet. Tidsandan då var att västerlänningarna som var bofasta i Japan hade hemhjälp/hembiträde. Något som jag svårt att erkänna att det var en del av min barndom, eftersom jag idag ser det som en samhällsform som jag personligen inte står bakom. Men så var det helt enkelt.

Men för mig som barn förstod jag ingenting av det utan bara upplevde värme om tanke och omsorg av Kinukusan som hon hette. Hennes uppgifter var att ta hand om köks sysslor, mat  och matinköp och så skulle hon ta hand om mig.

När jag inte var i skolan så tillbringade jag min tid med Kinukusan, hon blev min närvarande mamma.

Det fanns tre saker jag älskade att göra med Kinukusan, och det var att handla mat med henne, det var när hon badade mig. För då brukade hon läsa läskiga sagor för mig. ( I vuxen ålder har jag förstått att det var inte vilka sagor som helst utan det var manga sagor. Tänk er Manga redan på 60 talet, jepp . Manga har flera hundra år av tradition med sig. Och så var den tredje upplevelsen var när jag fick lov att följa med hem till hennes lilla annex som låg i anslutningen till vårt hus. Vårt hus har inredd typiskt väster -ländskt.  Men Kinukusans bostad var en typisk traditionell japansk inredd bostad med tatami mattor, vilket krävde att man tog av sig skorna och sen satt man på golvet. De gånger jag följde med henne till hennes bostad var de gånger hon ville spela för mig. 

Kinukusan satt på golvet mitt emot mig och mellan oss hade hon sitt vackra instrument en koto.

På denna Koto spelade hon för mig japanska barn och folkvisor. Kanske är det därifrån jag har alltid uppskattat skönhet i instrument som tingen. Rörelsen och tonerna finns i mig som en svag minnes fragment men melodierna är kvar. 

Koto musik

Kotos ursprung kommer är Kina, kom till japan under 700 talet. Spelades från början av blinda i japan, men sedan började Geishor och då blev det ett folkinstrument. Koto brukar kallas för draken, med sin hals, sin kropp, drakens pannan, svans och ben. 

Wabi sabi -tidlös visdom

Smaka på orden wabi sabi och känn skönt bokstav för bokstav lägger sig och formas i din mun.

För ett par dagar sedan erbjöds skjuts till stationen men avböjde. Så jag  vandrade jag sakta och behagligt till Malmö station samtidigt som jag  fönstershoppade. Kom förbi butiken "Sök och finn" och där låg boken som ropade på mig och viskade mjuk "Här är jag och väntar på dig, väntat på att vi ska mötas".

Jag har någon gång tidigare i mitt liv upplevt detta med att böcker kommer till mig ochsätter sitt avtryck i mitt liv. En gång var när jag var i 19 års ålder och stod framför  ett hylla på ett bibliotek och plötsligt trillade en bok i mina händer. Boken var skriven av Maria Montessori och titeln var Barndomens gåta. Som 19-årig hade jag inte hört talas om Montessori pedagogik men jag insåg att eftersom boken hade sökt upp mig så var det meningen att jag skulle läsa den. Lånade boken och jag läste boken blev hänförd av Marias ödmjukhet inför barnens klockskap och deras törst efter lärandet. En dröm skapades inom mig som jag hoppades att det skulle förverkligas. Att om jag får barn någon gång så skulle mitt barn ges den möjlighet att uppleva en förskola/skola med montessori pedagogik.
Den drömmen blev en verklighet för mina tre barn, som de alla tre har fått uppleva Maria Montessoripedagogiken genom förskola, och grundskolan.

Så tillbaka till boken Wabi sabi (skriven av Agneta Nyholm Winqvist) som också sökte upp mig. Så jag skrev upp titeln och gick vidare så upptäckte jag en bokhandel som hade öppet och där låg Wabi Sabi så utan tvekan köpte jag den.  Läste och samtidigt gick till stationen.

Wabi sabi filosofi hämtat från zenbuddismen i Japan och betyder ödmjuk skönhet. Att i det enkla anspråklösa se och känna skönheten.

Att acceptera att ingenting är för evigt är den del av denna filosofi. Funderade mycket kring  detta och tittade på mitt liv och de sammanhang jag har finns/funnits i .

Som människa får vi gång på gång på olika sätt möta att ingenting är för evigt och vi hantera detta på olika sätt utifrån individ, situation och faser i livet. Ändå kvarstår faktumen att ingenting vara för evigt.

All ära till montessoriskolan men den bästa skolan som har den största kunskapsbank är Livets skola. Så
livets skola har lärt mig  att om jag förhåller mig öppen att ta emot flödena i händelser, och processer i livet blir alltid lättare och vilsammare.

Att vila i att allting är som det ska vara just i detta ögonblick. Många av oss har så svårt att vara i nuet fullt ut, vi är antingen i vår historia eller i vår framtid och så undrar vi ibland vart tig tiden iväg. Tiden är precis där den är hela tiden men var har vi varit de gångerna när vi har undrart vart tog tiden iväg eller säger jag har inte tid för det eller det?

Wabi sabi är att förhålla sig ödmjukt att naturens och livets gång och se skönheten i alla dess faser.

Med att lära sig ödmjukhet till allt så kan jag förstå bättre varför jag alltid har känt en sting av vemod  naturens förgänglighet såsom när Sakura blommar i Japan. Lycklig och festglad är man i Japan när Sakuran blommar samtidigt som det finns en sting av vemod vilar över  Japan under blomningstiden. Just för alla vet om att blomningen inte varar för evigt, att det är förgängligt.

Vemodheten och jag har vandrat genom hela mitt liv, nu omfamnar jag och ser jag att den är en del av mitt ursprung. För jag är så tacksam för att fått uppleva Sakuras magi med dess blomning, dess skönhet och dess vemod.

Wabi sabi klingar så vackert för mig och jag kommer att mer skriva om en annan gång
 

Integration med ett Mellanförskap

Du vandrar i en okänd terräng och ändå känd terräng.

Vid lägerelden förstår du berättelserna som viskas där i lågan ljus och ändå finns det saker du inte förstår, som du aldrig kommer att förstå det vet du. 

Du har inträdes biljetten och är lycklig att få lov att var del av gemenskap men ändå känner du inte dig riktigt med i gemenskapen.

Du befinner dig i gränslandet mellan gemenskap och utanförskap.

Du rör dig mellan dessa två arenor ibland i din egen förvirring men ibland i din egen vishet.

Det är underbart skönt men också stundvis tufft och smärtsamt för du hör inte hemma någonstans.

Det tar din energi  men det ger dig även tillgång till en rikt värld. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Min livsresa har hela livet handlat om integration. Integrera mina föräldrars nationaliteter (Sverige och Italien) i mig själv. Integrera mina hemländer Japan och Sverige i mig själv. I min ungdom var jag tvungen att välja antingen den ena eller den andra. Men hur skulle jag kunna det? När , Sveige, Japan och Italien fanns i mitt hjärta. Priset för att få uppleva innanförskap var dyrbar. Ett pris som jag som vuxen anser att ingen barn eller ungdom ska behöva betala eftersom priset kan bli en exentiell livskris.
Men samtidigt så gör den resan barnet/ungdomen stark och full av erfarenhet som en maskros.

Jag tvingades att välja bort Japan och Italien i mitt unga jag. Mitt hjärta blödde samtidigt som jag kände skam för att jag inte höll måttet trots att jag gjorde en så stor uppoffring. Skammen var att jag i smyg i mitt hjärta höll kvar min kärlek till mitt Japan och min Italien. Ingenting i världen kan hålla borta hjärtats budskap. Man blir trotsig och rebellisk i vuxnas ögon.  

Så i vuxen ålder när jag fick göra precis vad jag ville kunde jag äntigen bejaka mitt hela jag. Äntligen kunde jag få lov att älska alla mina delar av mitt ursprung och integrera den i mig. Men färdig med det arbete är jag inte.

Tillhörighet i  mellanförskap är stundom ett förvirrad tillstånd. För de olika tillhörigheter skapar olika sidor i en. Ibland raka motsatser. Där finns tre Rinellor i en och samma Rinella.

Den japanska Rinella är lugn tillbakadragen, vill inte göra sig besvär för andra,  den svenska Rinella är seriös, klok,  fri och har stor mått av integritet och den italienska Rinella är rebelisk, galen och temperamentsfull. Och alla Rinellor har sin självklara plats och göra sig hörda.

Så integration handlar även  om en integrering på en personlig plan för alla med tillhörighet i mellanförskap. När den processen av personliga integrering har kommit i hamn är det en gåva att kunna röra sig i de olika tillhörigheterna.

Mer om min livsresa i gränslandet av gemenskap och utanförskap och tillhörighet i mellanförskap ges det tillfälle att höra vid mina föreläsningar kring detta ämne.

Tips på skön välbefinnande litteratur om japansk kultur och filosofi

Höst en tid att mysa in i en skön bok.

Har kommer lite litteraturtips om Japan och dess kultur.

Japanska tecken i tiden av Moonica Braw, Folkens Enografiska Stockholm 1994

En liten skrift om japansk kalligrafi. Skriften är enkla att  ta till sig och fylld av fina exempel.

Boken tar upp hur kalligrafin föddes och vägen till Japan. Från Kina och Korea kom skriftspråket och i Japan utvecklade den sig inte bara med fler tecken utan även olika stilar men också olika "alfabeten"

I boken beskrivs också hur skriftspråket blir en konstart såsom den är idag i Japan. 

Sida vid sida har Japan två religoner , Shintoismen och Buddismen , zenbuddismen.  Mycket av japans kultur är starkt präglad av Zens filosofi så även kalligrafin. Den nära relationen mellan zen och kalligrafin tas upp i Japanska tecken i tiden.

Ida Trotzig var en svensk författare som föll för den japanska kulturen och dess land. Hon var bland de första svenskar som bosatte sig i Japan när gränsen öppnade sig för västerlänningar. Under en period samlade hon Japanska sagor som resulterade sig i boken "Japanska sagor" samlade av Ida Trotzig. 

En samling av sagor som är lika underbara att läsa som vuxen och barn. Med mystik och magi, men också en del japansk visdom. När man har läst dessa sagor kan man ha en mer förståelse för den gener av manga som är trollskt och magisk. 

Yasuragi på svenska (inspiration för välbefinnande)  och Yasuragi stillhet , skönhet och harmoni  är två böcker är knyten till Hasseludden. Båda böcker tar upp välbefinnande utifrån ett japansk tradition men också dess filosofi. Dessa två böcker hämtar jag inspiration i texterna, men bara att bläddra och njuta av bilderna som finns i böckerna är oerhört välbefinnande för sinnet och själen. 

Yasuragi stillhet , skönhet och harmoni ger dig en inblick i den japanska traditionerna med utgångspunkt från alla våra sinnen. Medan  Yasuragi på svenska är mer som en handbok med konkreta  tips från  te, måltiden och meditation.  Underbara böcker att bläddra i och fyllas av välbefinnande tips.

Hoppas du blir lockad att läsa någon av dessa böcker .

Ha en underbar skön och njutbar  lässtund i japansk anda.

Vi gästade på Skeppar Karls Salong i Stockholm

På Gamla Stan i Stockholm, granne med slottet ligger Skeppar Karls Gränd, och där har Maria Baczynski sin musiksalong Skeppar Karls Salong. Denna helg fick jag och violinist Per Sandberg äran att gästa och framföra "Musikalisk möte med japansk kalligrafi - Två japanska konstarter möts i en sinnlig helhet" till en liten men intresserad publik. Några bilder togs och nya idéer föddes. 


Tack Maria Baczynzki för din passion för kultur och att du öppnat din famn för oss som brinner för att sprida den mångfasetterade japanska kulturen. 


Du som är i Stockholm besök och  njut en en kväll med underbar skön musik på Skeppar Karls Gränd

Skeppar Karls gränd

Skepar Karls Salong

Violinist Per Sandberg på Skeppar Karls Salong

Rinella Grahn  på Skeppar Karls Salong

Musikalisk möte med japansk kalligrafi 

Möt Indigo - Konungarnas färg i den japansk kulturen

Efter en längre uppehåll från blogg skrivande så är jag tillbaka med intryck från livshistorier, kultur och konst genom möte med intressanta människor och ett Parisbesök.

Att omge oss med sköna vackra tid har alltid i historien och världen varit viktigt. Människans uppfinningsrikedom för att försköna omgivningen är beundransvärd. Dagens blogg vill jag tillägna mig till de japanska tekniker för indigo färgning.

Indigo - Konungarnas färg

Två färger har  haft stor historisk ekonomisk betydelse är blåa färgen indigo och den röda färgen purpur.
Från öster till väster transporterades färgade textilier, ris och kryddor först genom Sidenvägen och efter 1500 - talet via sjövägen.
Indiog( färgämne som hämtas från planta bland annat Vedjen) är en kypfärg, den enda kypfärgen  som växtriket erbjuder. Med kypfärg menas ett färgämne som färgar både animaliska och vegetabilisk fibrer. Och med det rankades indigo högt i kurs som textil färg genom tiderna.

Indigo genomgår från plantan till färgämne en jäsnings process därav en väldigt speciella doften som är unik för indigo pulvret. För 20 år sedan kom jag i kontakt med indigo färgning och dess tekniker och ägnade mig några år att lära känna denna färgnings metoder och skapa vackra tyger.

En av njutning för mig då var just de färgen  men en annan var att ta del av vad andra färgara hade upplevt i historien.  Att sedan indigo färgen hade en speciell doft (som jag gillar men dock inte giftormar i risfälten. Därav var det en utmärkt att färga arbetskläder med indigo)  men också hur färgen färgade hand och naglarna har gett mig en extra glädje i hantverket. På så sätt berör indigo flera sinnesintryck på en och samma gång.

Japansk stencil tryck - kata zome

Kata zome är en avancerad reservagetryck teknik. Med enkla verktyg såsom rispasta, pappersschabloner och en enda färg - indigo skapar man  tyger med en stor mönsterflora av skönhet.
En skönhet att man häpnar hur det är möjligt från så enkla verktyg skapa dessa sköna textilier.

Kata betyder verktyg och zome kommer från verbet someru som betyder att färga.
Utifrån öga, känsla och erfarenhet såsom en god kock  skapar hantverkaren en reservage pasta av ångande rismjöl och kli med kalt och salt. Rismjölet är från klibbriset som även används när man tillagar Mochi-ris bollar som jag har skrivit om i en  tidigare blogginlägg. Fördelen med detta riset är att den är klibbig och fastnar på tyget.

Indigofärgad textil med kata zome teknik

Genom stenciler  öppningar strycks pastan över tyger som fungerar som reservage under själva färgnings processen. Dessa stenciler kallas för  kata gami och är tillverkade av handgjord stark mulbärspapper. Bara dessa stenciler är ett oerhört vackert konst hantverk.


Japansk plangi - shibori - Yuhata

Den japanska varianten av knytbatik är Shibori men alldeles speciell och annorlunda är den knytbatik vi tänker på. Yu betyder binda och hata tyg
Yuhata tekniken kan användas på flera olika sätt. Ett sätt är att   knyter om tyg partier med snöre för att skydda vissa partier vid färgning och på så sätt skapa mönster med blå nyans mot tygets ursprungliga vita botten. Andra sätt är att vika tyget och skydda vissa partier med genom träplattor. Tråckla tyget hårt innan färgningen för att skydda indigo att tränga sig till fibrerna eller så kan man binda in frökorn i tyget

Indigo färgad textil av Rinella Grahn i teknik Japansk plangi

Indigo färgad textil av Rinella Grahn i teknik Japansk plangi

Även om jag inte utövar indigo färgning så kan jag minnas känna den fantasiska upplevelsen i färgnings processen till tyget var färdig färgad och torr då resultatet till sist visade sig. Detta var verkligen en upplevelse av zenbuddismens och japansk kulturens filosofi - Do ( = vägen till målet är det viktigaste inte målet).

Så vad du än gör idag glöm inte att känna och uppleva vägen till målet. Ta med dig Do in i din vardag och liv.

Hur du möte healing genom kanji tecknen REI och KI

Du kanske undrar varför jag fascineras av japansk kalligrafi. Det finns många anledningar till det. En av anledningar är att ett enda kanji tecken har en spännande berättelser för sin betydelse. Idag ska jag ge ett exempel på detta. Jag har valt ut ett starkt och kraft full tecken som består av två kanji tecken, Rei och Ki. Jag jag för första gången tecknade detta tecken kände jag hur en stark inre ro kom till mig. Jag kom snabbt in i ett meditativ tillstånd.

Första tecknet som står för Rei  som betyder ande eller själ.  Andra tecknet står för KI som betyder livskraft.

Rei ki

Tecknet Rei s översta del består av himmel,

nedanför är det moln, och de fyra prickar symboliserar regnproppar.

Där efter kommer tre öppna munnar som tar emot regnen.

Här är ett gammalt tecken för shamanen. Han står och ber till himmeln om regn som ska ge jordmyllan livskraft

Tecknet för KI börjar med ånga och  som  omsluter

fyra riskorn i mitten. När ångan omsluter riskornen riset blir riset ätbart och ger livskraft. Ris , liv  och andetag är så samman knutet i den österlänska kulturen, så det är en självklarthet att kanji tecknet ser ut så.





Rei ki tecknet är ett vackert och starkt tecken. Sätt dig i avskildhet och sätt på stilla och lugn musik. tita på tecknet och landa i det så du och tecknet blir ett därefter prova att teckna av det och du kommer att få en djup avkopplande stund i stillhet och ro.

Så skönt det hade varit att påbörja dagen eller avsluta dagen  med att teckna kanji för Rei Ki.

Berättelser vid lägerelden av Viveka Eriksson

10 mars 2011 fick jag besök av  Viveka Erikssson som skriver bloggen http://www.damjournalen.se/  som handlar om kvinnor som förverkligar sina drömmar genom att starta företag eller på annat sätt utvecklar sina talanger, så att det kommer till andra människor till nytta. Vi möttes i min oas, där jag skulle först berätta om min historia och visioner och sen skulle Viveka på en provsmak på kalligrafi workshops.

Det blev ett starkt möte blandat med allvar, skratt men även lite tårar. Men framför allt fick jag berätta min historia, om det fantastiska jag fått som förmån att uppleva men också de de smärta och sorgen  såsom att förlora, att skiljas att slitas upp från sina rötter och få uppleva utanförskap. Om läkande process som gjorda att jag fick förmåga att vända det negativa till det positiva.

Äntligen fick jag berätta utan att någon avbröt mig eller ha fokus på något annat. Denna dröm som jag har burit på ända sedan 8 års ålder. Det var viktigt att få berättat historia för i den finns stomme i min vision men min drivkraft.

Livet består av möten av alla dess olika slag, en del av dessa möten bär frukt genast andra behöver mogna till sig innan de blommar ut och åter andra tror jag är ogräs men de är  i själva verket guldkorn.

Möte med Viveka är som en vacker solros som reser sig ståtligt och lyser upp som en sol.

Men vem är Viveka? Första gången jag stötte på Viveka var i höstas när jag trillade in på hennes blogg Damjournalen och såg dessa magiska foton (http://www.damjournalen.se/?p=384) som jag undrade varifrån de var, kanske en magisk plats i Paris eller vid Lago di Maggiore. Men jag häpnade när jag såg att de var från Ribban. Inom mig började väckas en dröm att få komma i kontakt med Viveka och undra om hon kunde skriva om mig och min historia.

I början av mars kom jag i kontakt med Viveka  och vi började prata och bestämde datum för ett intervju. Samtidigt var Viveka så generös, ( det är en av hennes starka sidor) och tog med mig till Grand i Lund den 8 mars för firande av internationella kvinnodagen. Det är medsysterskap!

Sedan möttes vi i min oas för intervjun och workshops den 9 mars ( http://www.damjournalen.se/?p=795#more-795). Det var underbart möte och jag kände att jag var i mitt rätta element, att få berätta om Japan, vad japan betyder för mig och om mångfalds betydelse. Om vikten att få vara med i ett sammanhang och om att bli accepterad oavsett vad man har för rötter. Vårt möte avslutade med att Viveka tecknade kanji tecknet för kärlek och hjärtat. Vad som väntade oss dagen efter hade vi ingen aning om.

Jag kände bara en ödmjuk tacksamhet att vi fick vårt möte dagen innan Japans katastrof. Helt rätt  var det att vi avslutat vårt möte med tecknat hjärta  så att jag kunde öppna upp hela mitt hjärta för mitt modersland när hon blödde.

Sedan dess jag jag följt Viveka genom hennes blogg om alla dessa fantastiska kvinnor mitt bland oss.

Så i måndags hos Aurora i Lund kom Viveka för ha en berättar kväll om hur man kan bygga upp sin personliga varumärke genom äkta historier.

Viveka avslutade kvällen att samla ihop oss kvinnor vid läger elden och hade högläsning från hennes blogg. Hon valde två intervjuer varav den ena var intervjun om mig.

Jag fick sitta tillsammans med andra kvinnor läst för mig utdrag från min historia. Det var en stark upplevelse, att sagan om lilla Rinella skulle återberättas av någon annan än mig berörde mig. Det gav
en upprättelse, ett acceptans att äntlingen får min historia lov att förmedlas och berättas. Denna historia som en gång för längre sedan tystnades ner. Lilla 8-åringen Rinellas dröm har äntligen gått i uppfyllelse.

Vi har alla en historia som vi bär på. Vår egen histiora som ligger och väntar på att berättas för andra.
Inspirera andra.

Berätta dig historia och  ta del av andras livs historier. Jag rekommenderar dig varm att gå in på ww.damjournalen.se och du kommer få underbar läsning över olika kvinnors kraft och livsöde

En dag hoppas jag att jag får läsa Vivekas livs historia.

Tack Viveka för berättande vid läger elden!