Uppfostrad av Kinukusan vår japanska hembiträde

Jag hos min trygga klippa Kinuksan

Kinukusan var en ung japanska som var anställd hos oss som hembiträde. I vår familj kom hon in i hjärtat/kärnan av familjen och  kom att få två olika betydelse för oss familjemedlemmar. Hon var vår hembiträde, vilket innebar att hon var mammas högra hand. Kinukusans arbetsuppgifter var hushållsuppgifter och ta hand om mig. För föräldrar på 60 talet insåg kanske hur viktigt och avgörande det är för ett barn att ha en nära och intim relation med en vuxen. Hur barnet  knyter sig an en vuxen i vardagens trista arbetsuppgifter. Men så var det, Kinukusan och jag kom att få en nära och djup relation. Hon blev min trygga famn i min vardag som barn.Hon svarade på mina varför frågor, lärde mig att orientera mig i världen, gav mig ett språk genom sina barnsånger och sagor, ja på japanska.

På ett märkligt sätt mitt framför mina föräldrars ögon kom Kinukusan att bli min tredje förälder som uppfostrade mig .Mina föräldrar kom mer att bli sufflerande förebilder under mina år i Japan. Dom fanns där min deltog inte i min vardag. Det var inte dom som badade mig. Nej det var Kinukusan som gjorde det och då varje gång berättade hon om sagan om den starka tjejen som förvandlades till orm när flickan hamnade i hotande situationer. Nu i vuxen ålder inser jag att jag på 60 talet hade fått ta del av manga litteraturen. Kinuskusan tog alltid med mig när hon skulle handla mat. Där i hennes japanska matbutiker kom jag i kontakt med den traditionella genuina japanska kulturen. Kinukusan bodde i en annex till vårt hus. Ibland fick jag följa med henne hem till henne. Hennes hem var inredd typiskt japanskt, med tatami mattor och mitt på golvet hade hon sin koto instrument som hon spelade på för mig. Hon spelade då sakura, sången om den japanska körsbärsträd.  Ja det var hon som lärde mig barnvisor, just de de japanska. Så på ett omedvetet plan för mina föräldrar blev jag inskolad i ett japanskt förhållning till livet. Min trygghet som barn byggdes främst upp utifrån ett japansk tankesätt och inte ett västerländskt. Men o mer kom det västerländska sättet när jag började skolan. Och då gick jag i en katolsk skola, så under min vardag bollades jag mellan buddism, shintoism och katolism. Jag lärde mig snabbt att Gud har många skepnader.

Känns detta rörigt för dig ? du undrar hur jag som barn kunde förhålla mig till allt detta? Svaret är enkelt barn är fantastiska att anpassa sig till alla möjliga förhållande! Och jag blev superflexibel och flexibilitet var en naturlig och självklar del i min vardag?

Vad som kom att hända sen blev det svåra ! För mina föräldrar var Kinukusan "bara " vårt hembiträde. en anställd som man blir fast vid men som man släpper inte in på skinnet. För mig som barn blev hon min trygghet. Dagen då mina föräldrar bestämde sig för att flytta hem till Sverige, blev inte bara en separation för mg med ett land och en kultur, jag förlorade även min närmaste trygghet för alltid. Nu vid skrivade stund inser jag att jag som 8-årig minste en person som var min viktigaste person som barn. Och då insåg ingen vuxen i min omgivning  vilken trauma gick igenom och kunde hjälpa mig. Men tack vare att Kinukusan hade byggt upp en nära och trygg förhållande till mig under flera år lärde jag mig hur ett nära förhållande till vuxna såg ut. Ett par år sedan fann jag min svenska Kinukusan som blev min trygga klippa genom tonåren och långt upp i vuxenlivet, tant Britta. Det bästa med tant Britta var att få följa med henne till tvättstugan och mangla då hon o bara jag pratade o pratade. 

Barn är starka, om bara de får en grundplåt vet de sen hur de ska finna sina lösningar. Men barn behöver vuxna. Och jag ser nu i skrivande stund det behöver inte vara ens egna föräldrar, det går bra med någon annan vuxen, bara det finns någon. Och bara vi hör när barnen ropar efter oss. Då gäller det för oss som vuxna att stå upp och visa att de kan förlita sig på oss vuxna. Vi finns kvar för dem.VI är många barn som inte har haft/har våra biologiska föräldrars närvaro men det räcker bara att det finns någon vuxen, en granne, en lärare eller en kompisförälder. 

Jag kan kliva ur mig själv och se utifrån min egen barndom, se smärta och trauma jag har gått genom. Jag kan se hur med egen kraft tagit emot denna gåva, ja jag säger att smärtan och trauma är en gåva för genom detta har jag funnit strategier att omvandla smärta och trauma till goda egenskaper.

Som vuxen skulle jag nu säga vad synd att mina föräldrar inte tog chansen att få njuta av sitt barn fullt ut. För av min barndom insåg jag vikten av att vara hon sina barn men nu inser jag också hur mycket jag själv har njutit fullt ut av mina barn och deras värld. 

Sista bilden på Rinella och Kinukusan
Ser ni att vi båda två har pippilottor.