Jag mötte den lilla 8 åriga flickan idag. Flickan som tvingades lämna sitt hem och land och kom till ett kallt land. Hon som bar på glädjen att få berätta och dela med sig alla hennes historier om hennes liv. Men blev tystad och så hon kröp in i sin mussla. Ingen ville höra på hennes historier, ingen ville lyssna.
Jag mötte henne från och till den sista tiden och hon frågade mig hur gick det sen. Jag strök moderligt hennes mjuka hår och kind och nickade. Hon sken upp med ett leende och sa: berätta.
Ja din dröm och glädje har jag länge burit i mitt hjärta. Längre tills tiden var mogen, eller tills berättelsen var mogen att få höras på. Jag tvivlade aldrig att den dagen skulle komma.
Jag ser djupt på flickan och säger att vägen var lång och krokig men berättelsen bleknade aldrig.
Nu så äntligen är det dags, berättelsen och världen är redo att mötas.
Samtidigt som den 8 åriga flickan som äntligen känner att hon får lov att kliva ur sin mussla och ler stort försvinner hon ur mitt medvetande.
Kvar är jag här nu med en viktigt budskap från henne.
Lyssna på barnen, hör vad de har att förmedla stort som smått. Låt varje barns röst få sjunga högt och tydligt. För det barn har att säga är viktigt. Så viktigt att du förstår att trots det har nu gått mer än 40 år finns flickans berättelser kvar och nu berättas dessa historier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar