Våran gata - Aoyama- En kyrkogård i Tokyo

1960 - 1967  Tokyo Aoyama

Tidpunkten är för min harmoniska barndomsperiod

Tokyo Aoyama är platsen på jorden där jag fick min trygga barndom.

Huset vi bodde i var för anställda där min pappa jobbade, företaget Gadelius. Det var en två familjhus.

Våra grannar var från Dalarna och tre blonda långhåriga flickor, yngre än mig men Kristina som var äldst av flickorna var min bästis. 

  

Vår gata var lugna gatan. Ändå vilade det en dimmig spänning över gatan, något man inte kunde ta på men ändå fanns där hela tiden. Men så är det nog med alla gator. De har alla sina  magiska historier att berätta, precis som byggnader och människor. 

Idag ligger Aoyama som gatan heter i centrala Tokyo, då på 60 talet låg det i utkanten av Tokyo. De första åren vi bodde där var gatan en grusgata trots att Tokyo då var en stad med flera miljoner invånare. Efter vårt hus hade man byggt en bro men efter bron var det ännu då inte bebyggelse. Så vi levde mitt i Tokyo, med flera miljoner och ändå lantligt. 

Denna bro har jag minne av, under denna bro fanns min lekplats. Så bron var ett kärt minne för mig. Långt upp i vuxen ålder skapande jag textiltryck, och hade en utställning. Min äldre bror hade sett den och sa ja , du återskapade bilden helt rätt. Jag blev förvånad och undrade vad han menade. Att han kunde se Fuji berget från bron. Jag hade skapat en bild med en bro, en vuxen och ett barn på bron och högt upp i hörnan ett berg.

Från mitt vuxna undermedvetna hade jag skapat en konstverk från min barndom. Min bror berättade att när man stod på bron och vid ett speciellt ljus kunde man från denna bro i Toyko se Fuji berget.

Ja lekplatsen under bron. Varje gång jag gick till denna lekplast var det med en blandning av skräck och glädje. Med mig hade jag för det mesta min bror eller Kinokosan som var vår hemhjälpen  och som var min trygga famn. Kinokusan är värd ett alldeles egen blogginlägg. Kinokusan pratande alltid japanska med mig och för förde mig in i den japanska själen och traditionen.  

Tillsammans med Kinokusan började vi gå till lekplatsen först gick vi alltid och handlade mat . Till de japanska små butiken tog hon med mig. Jag tyckte om att följa med henne att handla. På ett sätt var det roligare att handla med henne än att leka på lekplatsen, för handla med henne innebär också att vi småpratade, hon lyssnade på mig och jag njöt av att höra på hennes berättelser. 

Så här handlande var kvar var det dags att bege sig till lekplatsen. Och att komma dit innebar att vi var tvungen att gå genom Aoyama Cemetery. Kyrkogården. Läskigt för Kinokusan blev tystare och lugn vilket smittades av till mig. Samtidig var denna kyrkogård en skönhet med dess alla körsbärsträden som blommade.

Så när vi tillsist kom till lekplasten var det min oas där jag hade möte med helt och hållet den japanska kulturen och inte en mix med västerländskt eftersom alla barnen som lekte där var japanska barn.

I skivande stund inser jag att jag har befunnit mig i min barndom i mycket avgränsade miljöer som satt sin prägel på mig.  levde i en mix av helt olika kulturer och miljöer, lekplats med helt och hållet japansk prägel,  vänner, bekantar till familjen från Europa, Asien  och Amerika, katolsk skola. Helt fantastiskt att barn bara finner sig i detta och anpassar sig. Vår rädsla för andra kulturer, länder , tro hudfärg, språk  mm är inget  hinder för barns möte med andra. Om och om igen säger jag att det är vi vuxna som ska ta barnen som våra mentorer och inte tvärt om.  

Våra gata var lugna gatan vill jag här avsluta med att berätta om grannen mitt emot oss. Min mamma som kom från Italien och i sina lugna åren bodde i Neapal kände till den itailenska mafian som alla andra italienare visste om att det existerade. Så hon var inre naiv och inte kände till att det fanns brottsligar och tjuvar. Men hon sa efter att hon bott i tre länder så har hon aldrig känt sig så trygg som i Japan. Trots att grannen mitt emot oss var en ledare för en "tjuvliga" (antal att inta skulle man säga brottsliga). Som allt i japan så finns det en heders kod med värdighet och respekt. Och så gällde även tjuvarna man gav sig inte på vem som helst så var det helt enkelt såsom min mamma beskrev det. En dag var hela gatan fylld med bilar. och jag frågade mamma varför det fanns så många bilar. Hon berättade satt de hade stormöte. Med skräck frågade jag henne om alla som kom med bilarna var tjuvar. Ja sa hon och lugnad mig och då berättade att hon aldrig känt sig så trygg.

Nu funderar jag på vem stal dom då ifrån? Men helt klart är att den japanska livsförhållande speglade sig in i tjuvarnas värld.

Våran gata var lugna gatan men under ytan hade gatan sin speciella historia. 

Åren efter vi flyttade köpte ett dansk bolag upp marken och bryggde skyskrapare. Men kyrkogården blommar fortfarande körsbärsträden varj vår.