En vänskap med Gud

Denna veckan börjar jag med ett samarbete med Svenska kyrkan. Det känns helt rätt och samtidigt lite konstigt för mig som inte tillhör svenska kyrkan.

Finns det en gud eller inte ? Och vilken är i så fall den "rätta gud" ?

Du kanske undrar vad har gud med Japan och Rinellas Japan att göra med ? 

En hel del skulle jag vilja säga.

Religion och tro har alltid fascinerat mig. Jag är varken ateist eller troende. Jag skulle vilja säga att jag har varit en sökare länge fram till jag fick insikten om att Gud behöver inte finnas i en byggnad/kyrka/religion som ibland kan bli trångt,  utan gud finnas i varje människa. 

Byggnader det vill säga kyrkor är en av de vackraste och fridfullaste platsen som jag tycker om och söker gärna mig till,  dock upplever jag att det ibland inskränker på människan, att jag vill göra revolt. Du ska vara si och så. Du får lov att göra vissa saker i Kyrkans/Religionens namn. Jag kan  tro att varken Gud, Allah eller Buddha mm har haft avsikt att det är tillåter att dräpa mm i deras namn, vi människor har lyckats lura oss själva till tillåtelse för denna handling och andra . Jag vill tro att alla våra gudar är så mycket mer visare än så.

De sista året har jag förstått att mitt sökande bottnar i att jag har som barn blivit starkt påverkad av religioner, ja flera religioner. 

Och den ena religioner var inte mer rätt än den andra, utan lika självklara och naturligt. 

Min förhållande till religionerna började innan jag var född. Det började i en förälskelse och i mina föräldrars giftemål. I och min italienska katolska mamma gifte sig med min svenske pappa som var skild, bannlystes hon från katolska kyrkan. Detta hindrade inte henne att följa sitt hjärta. När hon 20 år senare blev änka fick hon ett brev från katolska kyrkan att nu var bandlysningen upphävd i och med att hon inte levde i synd längre. Dock var hon  tvungen att bikta sig. Mamma som har sin alldeles egna humor utbrast att om hon skulle bikta sig för sina 20 år skulle ingen präst ha tålamod hålla sig vaken tills hon var färdig.

Jag föddes  i Sverige med en svensk pappa och fick på automatik tillhörighet till svenska kyrkan. Dock blev jag inte döpt. Min  stackars nonna =mormor som var troende blev bestött att denna flickebarn ej blev säkrad plats i himmelriket. Hon fick tjata i 6 år innan mina föräldrar gav efter och flickebarnet blev döpt och nonna kunde andas ut.

Så i Japan blev jag döpt som vid 6 års ålder. Jag fick till och gå och läsa hos en nunna. Detta skedde parallellt med min katolska skolgång. Jag hade besökt en skola men trivdes inte på inskolningen och då fick jag möjlighet att gå i en annan skola men det som fanns kvar var en engelsk talande katolsk skola med nunnor som lärare. Syster Jons. Så mina skoldagar blev färgad av den katolismen, med fredagsböner i kyrksalar.

Men att växa upp i Japan var också en start påverkan av miljön som fanns runt omkring  mig. Det innebär Japans religioner shintoism som är Japans inhemska och ursprungs religion och Buddhism . Hand i hand till vardagen utöver många japaner dessa två religioner utan att de kommer i konflikt med varandra. 

I denna miljö växte jag upp där min vardag formades av flera olika religioner och alla lika självklara.

Att ha Maria och Jesus barnet ovanför min säng, att besöka en buddhistisk tempel eller tillbe  shintoismens sluta regn guden var helt självklart i en och samma dag för mig som barn.

Kanske är det förklaring till varför jag har svårt att förhålla mig till en kyrkas dogmer och kanske är det förklaringen till att jag bejakar projektet "Gud har 99 namn" eller att Gud finns inte inom kyrkans väggar utan i varje människas hjärta.

För ett par år sedan hade jag ett längre samtal på 2 timmar med Dalby präst Martin Cruse, när jag lämnade honom gick det upp för mig att trots att vi hade olika utgångspunkter att se världen, livet, etik och moral mm kom vi gång på gång till samma värderingar och uppfattningar.

En dikt som berör mig med sin kärlek till människans litenhet och kärleken som vi alla behöver från Guden vi alla bär inom oss  är  :

Fotspår i sanden

                                         En natt hade en man en dröm,

                han drömde att han gick längst en strand tillsammans med Gud.

                                   På himlen trädde bilder av hans liv fram

                               Han såg på varje bild två par fotspår i sanden,

                                ett par var hans och det andra paret var Gud.

                         När den sista bilden syntes såg han tillbaka på spåren.

        Han upptäckte då att många gånger under hans liv

      fanns endast ett par fotspår.

Han såg också att detta var under de mest

ensamma och svåra stunderna i hans liv.

Detta bekymrade honom mycket och han frågade Gud om detta;

‘Gud, du sa när jag en gång bestämde mig för att följa Dig,

att du skulle gå med mig hela vägen.

Men jag ser att under de svåraste tiderna i mitt liv

finns det bara ett fotspår.

Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig som mest’.

Gud sade; ‘Mitt barn, Jag älskar Dig och skulle aldrig lämna dig.

Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se

ett par fotspår, då bar jag dig’.

Dikt Margaret Fishback-Powers.

Jag ser ödmjukt fram emot att samarbeta med Svenska Kyrkan och var ett verktyg för människor genom Svenska kyrkan.  Det finns en meningen med vårt samarbete.

.