Vad finns det för frågeställningar i mitt huvud som är orsakad av subtil utanförskap? Att vara världsmedborgare med olika kulturer berikar mig mycket, ger mig ett bredare perspektiv på att vara människa men det har också ett pris. Ett pris där det som är självklart för andra är inte alltid varit självklart för mig. Därför skapar det frågeställning och funderingar som inte ger sig förrän frågan får ett svar. Svaret kanske aldrig kommer eller det tar halvt liv innan ett svar kommer från ett oväntat håll. Så länge jag inte har en förklaring så länge kan jag inte komma till ro med frågeställningen.
En del säger att man ska ta seden dit man kommer. Det är ibland lättare sagt än vi tror. Vissa saker sitter i ryggmärgen och det går inte hur gärna han försöker att förändra. En inlärt beteende och mönster är inte det lättaste att förändra. Och då uppstår det en inre kulturkrock och en frågeställning: varför kan inte jag, vad är det för fel på mig.
En viktig subtil norm här hos oss i Sverige är att man ser varandra i ögonen. Om du inte gör det så tyder de på att du inte är ärlig eller att du är osäker. Och det är en självklarhet.
Detta mysterium har jag fått färdats med under större del av mitt liv. Jag har aldrig tittat andra i ögonen, jag kan inte titta in i andras ögon hur jag än har försökt eller önskat kunna göra det , övat och ställt fråga varför jag inte kan titt mig själv. När jag tittar på någon annan så vilar mina blickar på dennes näsa och mun.
En period fick jag ställa mig själv frågan om och om igenom omjag ljög i samtalen. Svaret var nej, jag ljuger inte, då kan jag vara lugn och låta mina blickar vandra till samtalspartners ögon. Men ack nej det gick inte och direkt tappande jag fokus på samtalen. För att hitta tillbaka till fokusen fick mina blickar vila på näsan/mun regionen.
Nästa period var frågeställningen om jag var osäker. Ja, visst fanns det situationer och personer jag var osäker på, men även där jag var trygg i situation eller med personen så kunde jag inte fästa blicken på ögonen
hos den andre.
Jag fick för mig själv acceptera att så var det för mig. Men djupt inom mig har det alltid funnits frågan varför klarar jag inte av det andra klarar av.
Så en dag våren 2010 kom en dag av befrielse och med det ett svar. Jag satt och läste en bok för om Japan skriven för ungdomar "Japan - allt du vill veta " . I boken fann jag ett lite kapitel om seder och artighet, där stod det att i Japan är det oartig att titta på andra i ögonen när man pratar. Genom att låta bli så visar man respekt gentemot personen man talar med. En subtil kulturkrock där två kulturer ser på ögonkontakt på två helt olika sätt. När jag fick denna insikten och svar på min grubbleri då in fann sig en inre frid.
Så ha tålamod mot oss alla till mans som inte alltid klara av att ta seden dit vi kommer, det är inte alltid ovilja utan att vissa saker sitter helt enkelt i ryggmärgen och man är inte medveten om varför man agerar annorlunda.
En dikt som jag har med i kreativa workshops och som passar bra här nu:
Någon målar vackert
Någon målar fult
Men alla målar på sitt vis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar